Hommage à Tom Wolgers – den sista intervjun

Det kom sorgliga nyheter tidigare i veckan; Tom Wolgers är död.

För tre år sedan, den 17 april 2017 träffade jag honom på restaurang Knut i Stockholm för en intervju. Det var den första intervjun han gjorde om sin musik på 25 år – och den sista någonsin.

Intervjun publicerades i det BCNVT-fanzine som gavs ut hösten 2017, vars pdf-version spridits en del sedan dess. Härmed återpubliceras intervjun i en mer behändig variant. Vill man beställa ett tryckt exemplar av fanzinet (mer info om innehållet här) kan man mejla till bcnvt.info@gmail.com

De fantastiska bilderna på Tom som publicerades i anslutning till intervjun togs av Arne Lind. Bilderna har vi inte rättigheter att publicera nu, men längst ner får ni Arnes minnen från när bilderna togs 1982.

Huvudbilden till denna webbpublicering är samma bild som (3 oktober) var den sista Tom publicerade till sina Facebook-vänner, med texten “Lördags-special: The Bridge, 1922. Wilhelm Lachnit. Godnatt.” I stort sett varje kväll under flera år postade han konstbilder tillsammans med en kort hälsning; ett subtilt, personligt sätt att pausa allt brus, uppskattat av många.

Läs gärna även Andres Lokkos fina minnesord i SvD: “Tom Wolgers dröjde kvar i ett vackert 1980-tal.”

Bonus: Soundtrack till intervjun: en YouTube-spellista med 20 Tom Wolgers-låtar. Det är ett urval från soloskivorna, Lustans Lakejer, Mockba Music, Paris Bis och Ida n’ Eric. Det mesta finns inte tillgängligt på tex Spotify, och soloskivorna är knepiga att få tag på. Men det är verkligen musik som fler borde få höra:

***

Välkommen till den första Tom Wolgers-intervjun på 25 år! Ett samtal en aprilkväll 2017 på restaurang Knut i Stockholm som växlar mellan en mängd referenser från det senaste seklet: dadaism, Satie, europeisk elektronmusik, Kraftwerk, punk, Hegel, Mekano, ZTT, TV4, Jan Troell, Paddy McAloon…

Samtalet hade tre Tom Wolgers-skivor som utgångspunkt: Mockba Musics ”Exil”/Två steg före”, Paris Bis ”Body & Soul” och Hommage, utgiven under eget namn. Skivorna gavs ut på 1980-talet men jag har inget nostalgiskt förhållande till dem, för mig är de personliga upptäckter från 2010-talet.

Tom Wolgers (född 1959) är mest känd som son till Beppe Wolgers och medlem av Lustans Lakejer vid perioden för albumet Uppdrag i Genéve (Stranded, 1981), new romantic-vågens peak i Sverige.

Hans musikaliska gärning, som hela tiden växlat mellan pop och konst, är gravt underskattad. Delvis beror det på att många av skivorna varit svåra att få tag på, ofta inte ens avsedda för kommersiell utgivning. Den intresserade får leta efter original-vinyler som ursprungligen kom i små upplagor.

Men det beror även på att Wolgers utforskande, lekfulla experimentalism är ett slags hemlig historia som inte riktigt passat in i en tradig svensk rock-diskurs. Tom Wolgers historia är också en av de bästa ingångarna till en viss svensk musikscen, i mitten av 1980-talet, efter punken, innan swindien.

Jag trycker på rec:

PROLOG:
ca 1900–1981

– I början av 1900-talet, fin de siècle-stämningen. Då hände det jättemycket, framför allt inom musik och konst. Picasso, Satie. Det finns vissa sådana där energisjok som kommer ibland där det bara ångar på. Allt är inte bra, men du vet, det finns ett schema. Har du en penna? Så ska jag visa dig det heliga schemat.

– Det finns en modell, du har säkert sett den förut. Du har en tes, det kan vara ett påstående, det kan vara en lära, det kan vara musik, en inlaga. Ganska fort efter det kommer en antites som vill upphäva eller säga emot eller motbevisa den. Den blir kritiserad och uthängd. Så går det en tid till. Och tesen och antitesen förenar sig i en syntes. Sedan efter en tid blir det ytterligare en tes. Det där förskjuts på snedden hela tiden. Ibland är det som händer väldigt bra, ibland är det uselt.

– Jag gillar inte tolvtonsmusik och Schoenberg alls men när jag pluggade musik sa min kanadensiska
pianolärare att ”vi måste lära oss den musiken för att fatta vad som hände efter den, vad som hände med konstmusiken.” Det är som modern konst, jag gillar till exempel inte Picasso men jag fattar vad hans betydelse var. Det är samma sak med punken, jag fattar hur viktig den var. Det ger mig en position här och nu. Och sedan kan jag kan gå vart jag vill härifrån. Din tid är inte linjär, den är cirkulär. Det är därför historien är så viktig.

– I slutet av 1970-talet var det mycket soul och disco, för mig. Klassisk musik också, framför allt killarna som skrev för piano. Ingen rock alls. Sedan kom punken och jag fattade med en gång, att det som händer nu är skitviktigt för många. Jag har ju inte varit punkare. Jag kan ju förstå vad punken gjorde. Det där självförtroendet förlöste mängder av människor och det kom ju en del jäkligt bra grejer ur det. Men det var inte min bag alls.

– Jag var lite trött på Lustans och när vi skulle spela in skivan efter Uppdrag i Genéve ville Johan (Kinde) göra samma skiva en gång till.

MOCKBA MUSIC: ”EXIL” / ”TVÅ STEG FÖRE”; ca 1982–84
”Två steg före” låter innovativ som ingen annan dåtida svensk musik, med möjligt undantag av Per Cussions Don’t stop-album och ett par år senare Mekano-kollegorna Car Skid & Crash. Det påminner snarare om samtida new yorksk electro eller engelska artister som Colourbox och Art Of Noise; funkig, lekfull, samplande dansmusik.

Vad minns du från låtskrivandet och inspelningen? Vad var ambitionerna?

– Jag var halvnöjd med ”Exil” och sa ”kan vi inte göra en b-sida nu som är helt utflippad, blanda allting, ljudeffekter?”

– Du vet, när man började med elektronmusiken på 1940–50-talet i Ungern och Tjeckoslovakien då hade man inga syntar utan man spelade in på vanlig tape och så skar man i banden så att man fick toner.

– Johan Vävare var väldigt viktig för Mockba Music. Han hade precis som jag gått på EMS, Elektronmusikskolan, och kunde klippa i band. Beroende på vinkeln man klippte i kunde man få olika effekter och övergångar. Vi hade gjort massa inspelningar, olika grunder och pålägg, så han klippte i dem också och lade till ljudeffekter. Så Johan gick loss med det i ett par dagar och det blev jäkligt ball alltså.

– Jag och Vävare läste väldigt mycket musikhistoria också och det här med kollageteknik uppfanns ju av dadaisterna. Och det här som Bowie gjorde, att man tar text och klipper upp i småbitar. Kollagetekniken är ju inget nytt inom musik och vi ville göra det exakt så, och ju mer slumpmässigt desto bättre. Men musik kan man inte göra för slumpmässig får då blir det obegripligt. Vi ville i alla fall ha en någorlunda dansrytm i den.

Så ”Två steg före” är ett slags mashup-mix av ”Exil”- grunderna och de andra inspelningarna. Hur tänkte du med titeln?

– Ja, den heter ju inte ”Ett steg före” utan ”Två steg före”. ”Som i ”ingen kommer fatta det här nu”,
men om man, precis som du, fattar 30 år senare, då är det perfekt. Skivbolaget sa ”det här går inte, det kommer folk inte att fatta”, ”jo, men vi vill ha det så”, sa vi.

Det snygga omslaget är, som många av dina övriga utgåvor, formgivet av StyleForEveryMood. Hur funkade det konceptuella samarbetet med dem?

– Jag har arbetat hos dem, som något slags rådgivare, copywriter. Då läste jag mycket om de ryska och italienska konstruktivisterna och jag sa ”jag vill ha ett ryskt omslag”. Kent Nyberg, från StyleForEveryMood, var då influerad av OMD:s Dazzle Ships, du vet det omslaget?

Visst var det Peter Saville som gjorde det?

– Kent är ju jävligt hård och det är helt rätt att han är så hård, men han tyckte allt var skit utom han själv och Peter Saville och kanske Hipgnosis ibland, och någon till. Sedan om omslaget överensstämmer med skivan, det vet jag inte. Skivan är mjukare kanske än det hårda omslaget. Men omslaget till Mockba Music-albumet fick i alla fall pris, ett Guldägg, tror jag. Så det visuella har alltid varit jätteviktigt.

PARIS BIS: ”BODY & SOUL”; ca 1985–86.
Paris Bis-singeln, med Irma Schultz på sång, gavs ut både på 7” och 12”. Låtarna gör sig exceptionellt bra i sina längre versioner på tolvan. Det är en helhet, inte bara en a- och b-sida. Lika välproducerat som innovativt; lyxig, urban nattradiomusik, Trevor Horn/ZTT/larger-than-life-känslan…

Vad minns du från låtskrivandet och inspelningen? Vad var ambitionerna?

– Jag hade ju kört Mockba Music i flera år. Det var jag och Johan Vävare. Ibland var det även några
andra. Men jag ville starta ett nytt band, lättsammare pop, soul, en svensk Sade ungefär. Och började med att studera modetidningar, franska och engelska Vogue och få en modeingång. Då hade min gamla vän Calle Bengtsson, fotografen, börjat plåta mode så han var väldigt inne på det här.

– Så började jag skriva låtar. Då hade jag en hemstudio, min första fyrakanalsstudio. Jag skrev väl 8–10 låtar. Trallvänlig, ”intriguing” pop. Inte för durigt, utan moll, smart, liksom. Och så spelade vi in några demos som Klas Lunding, från skivbolaget Mekano, tog med sig till den där mässan i Cannes och fick jättebra respons. Då satsade Mekano på oss. Vi skulle göra en maxisingel, spela in en LP-skiva och göra en video. Som skulle gå utomlands också. Det är därför den här är på engelska och franska, det här var mer riktat till den franska, spanska och italienska marknaden.

– Mycket riktigt var det ett spanskt skivbolag som nappade på oss. Vi skrev ett rätt sjyst kontrakt med det spanska bolaget på två singlar till, en LP med bra budget och två videor. Dessutom skulle vi åka ner några dagar till Madrid och bara göra intervjuer och något framträdande. Men allt det där sprack… Vi säger så här, bandet sprack, på grund av olika händelser.

– Och då lade jag ner alla popambitioner och började skriva uppdragsmusik istället. Reklamfilm, teatermusik, beställningsmusik, radioteater.

Mekano var ju Klas Lundings kortlivade skivetikett tidsmässigt mellan Stranded och Telegram. Utifrån känns det som en kul, arty lekstuga. Man känner att Mekano måste ha varit influerade av ZTT? De arty skivomslagen och känslan av att ”finns de här grupperna på riktigt?”

– Ambitionerna för Mekano var superhöga. Det skulle vara ett blandkoncept, med film, video, musik, konst. ZTT kom ju rätt nära det, de integrerade alla från början, när man gjorde en låt var filmmakaren med och kostymmakaren var med. Alla var med från start, så man fick ett någorlunda gemensamt mål. Men Mekano blev inte så kommersiellt det heller. Till slut handlar det ju om låtskrivandet. Och man måste sälja skivor också, tyvärr.

Hur var intresset för Mekano i Sverige?

– Det var entusiastiskt, ”äntligen händer det något kul”. Men köpte de några skivor? Sverige var ju inte riktigt landet för det då. Men ur Mekano kom det ju massa bra grejer också.

Var du influerad av till exempel Trevor Horn och ZTT?

– Jag var inne och snokade på just de tankarna redan några år innan. Zzang Tumb Tuum kommer från futurismen och jag tänkte ”fan, de hann före, de hann sno det häftiga koncepet”, det var många som tänkte så då. Men det ZTT lyckades med var att göra det kommersiellt också.

– Men den här Paris Bis-skivan… Den är väldigt uttänkt. Med texterna, omslag, video, kläderna, och du ser mina ögonbryn här, de är ju helt rubbade, alltså. Skjortan är köpt i Paris. Och det var skoj att vi fick jobba i ett litet större sammanhang också, vi spelade in den i Polar B med bra musiker och gott om tid.

– Vi hette Paris Bizarre från början men skivbolaget ville inte det. Det var ett jättebråk om det, det var någon som tyckte Bizarre hade en sådan porranstrykning. Som jag inte tycker alls. En sak kan vara bisarr men… Så det blev tjafs om det och de vann och vill döpa om det till Paris Bis som är ett uselt namn.

– Men idén är ju precis som du säger nattradiomusik. Men det var också avsett att bli ett liveband med mig och Irma. Till skillnad från Mockba Music som bara var ett studioband med ett par nördar som satt med syntar. Så där finns en jätteskillnad, att vi skulle ut och spela.

”the nights are long… I lie awake til’ dawn” står det på omslaget vid er låt på Mekano-samlingen. Det drömmande, möjligtvis eskapistiska, är en återkommande känsla i dina låtar. Hur viktigt var detta som drivkraft, tematik? Tänker nu på hela perioden 1981–87, från Lustans Lakejer till Hommage.

– Jätteviktigt, för jag och Johan Kinde ville bort från den där eländiga proggen, vardagsbänkrealism. Vi ville ha något slags dröm istället. Den raden, ”I lie awake..”, är ju med i låten, hon är ju olyckligt kär, det är det den handlar om. Och sömnlösa nätter har vi väl haft allihopa, eller hur?

Apropå Hegel-teorin, med syntesen och antitesen – en dröm om något annat.

– Exakt. När Johan skrev om champagne hade han aldrig smakat det. Det är eskapism, absolut.

TOM WOLGERS – HOMMAGE; ca 1986–88.

Musiken du gav ut under eget namn 1986–87 var något annat än popmusik. Det var istället olika typer av beställningsjobb. ambient-synthjazziga Hommage till exempel skrevs för en utställning av Jonas Bohlins möbler.

– Alla de här musikgrejerna hade ett riktat syfte. Vad gäller Hommage sa jag till Jonas Bohlin att ”jag skriver gärna möbelmusik.” Sedan kom han tillbaka och frågade ”ska vi ha en utställning, Tom?” Så valde han ut tre kompositörer och jag valde ut tre möbelmakare. Så vi vände på allting. Det kom ut på ett annat sätt, än mina tidigare skivor, och det var ett jobb jag fick betalt för eftersom det användes till Jonas Bohlins grejer, som skulle säljas.

Hur fria tyglar fick du i dessa samarbeten?

– Fullständigt fria tyglar. I det här fallet hade jag och Jonas en idé. Jag skrev en budget över vad det skulle kosta. Då hade jag utökat studion till åtta kanaler, så jag hade lite bättre möjligheter. Så skrev jag den musik jag ville. Det fanns inga krav på att nämna möblernas namn i text, eller något sådant.

Skivan såldes i samband med utställningen. Vilken konkret funktion fyllde musiken i utställningarna?

– Det vet vi inte, fortfarande. Det var bara en ny idé, att gå och titta på utställningen och sedan höra på någonting. Det fanns ingen uttalad idé, inte att det här ska sälja mer möbler eller bilder.

Det där är ju en rätt avancerad och ovanlig idé, även idag. Det är ju ingen som gör så.

– Det är ju ingen som gör så för att idén är ju rätt märklig också. Har du hört min Stockholmssviten?

Nej, den har jag inte lyckats få tag på.

– Stockholmssviten, som är musik till Bruno Ehrs bilder, är det jag är mest nöjd med av allting. Den anser jag vara ett centralt verk. Jag ska kolla om jag har det i min dator, så kan du få höra den sedan.

Väldigt gärna. Var du intresserad av andra samtida som till exempel Michael Nyman och Wim Mertens, som också befann sig mellan konstmusik och pop?

– Litegrann. Men jag tyckte att de var så tråkiga. I sådana fall är det Brian Eno och i viss mån Harold Budd. Men Nyman är ju lite förutsägbar. Men det är också en fara, att lyssna för mycket på musik när man ska jobba. Ibland vill jag inte lyssna alls på musik när jag ska jobba, för man blir så knäckt, ”fan, vad bra de är, jag kommer aldrig kunna matcha det här”, liksom. Intrycken kommer ju över allt ifrån – det jag läser, det jag ser, det jag lyssnar på, möten jag har, mina drömmar. Allting mixas ju och sedan tre år senare kommer det ut någonting. Man vet inte hur man gör, egentligen.

Lyssnar du på dessa skivor idag? Och vad tycker du om dem?

– Då och då. Jag tycker det är uruselt. Det är omoget, det är slarvigt skrivet, det är slarvigt inspelat. Men… jag kan förstå att jag gjorde det då, på det sättet. För när man ifrågasätter val man gjorde när man var ung så var det nog ändå det bästa jag visste då. Idag skulle jag ha gjort på ett lite annorlunda sätt.

Skivan släpptes – precis som de övriga solo-skivorna – genom din egen etikett Industrielle Volk Musik. Vad var tankegångarna kring IVM?

– Jag läste en artikel om Kraftwerk, där se sa ”wir spielen Industrielle Volk Musik”. ”Det låter
skitbra, gammal tid och framtid, det är ju precis det jag vill göra!”, tänkte jag. Så jag snodde det. ”Vad kan jag använda det här till?” Det var inget skivbolag från början, utan min avsändare bara. Jag skaffade stämplar, brevpapper och visitkort. Alla frågade, ”vad är det här, är det en reklambyrå, eller ett skivbolag?” ”Nej, det är min avsändare bara.” Sedan blev. det en beteckning för alla de här skivorna, med sifferserie och så. Det fungerade väl som ett skivbolag en viss tid, i minimal skala.

I anslutning till denna period jobbade du även med musiken till Jan Troells film Sagolandet, från 1988. Hur kom du i kontakt med honom?

– Jag hade skickat iväg kassetten Musique du Nord till massa snubbar i Sverige. Ingmar Bergman och massa filmkillar. Den enda som nappade var Troell då. Han tyckte det var väldigt bra och frågade om jag ville jobba med hans film. Så vi började arbeta ihop. Han bodde i Ystad någonstans så jag var nere där några gånger. Det var ju fantastiskt att få jobba med filmmusik. Han och hans filmidéer och lilla jag. Han är en väldigt häftig man, alltså. Visionär. ”Ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid.”

– Slitet uttryck, men att inte ens tänka på att tänka utanför boxen, för det finns ingen box över huvud taget. Starta om. Släng bort dina jäkla boxar. Troell lärde mig en sak som jag tänker på ofta. ”Alla konstnärer jobbar alltid plus ett”, sa han. ”Hur menar du då?” ”Jo, alla är övertydliga. Jag vill jobba minus ett. Du gör din grej, så tar du bort någonting. Då blir det bra. Då måste folk fylla engagera sig och fylla i själva.” Bra, eller hur?

– Jag hoppas jag och Kent (Nyberg, från StyleForEveryMood) kommer igång med den här samlingsboxen. Vi har tänkt ta med Musique du Nord, Stockholmssviten och några grejer till, kanske något stycke från Hommage. Kent vill säkert vinyl, men huvudformatet är väl CD. Det beror på pengarna. Vi funderar på att kanske göra en sådn där crowd funding-pryl av det här. Men först måste vi ha en bättre plan. Vi måste ha tvättat musiken i alla fall hyfsat så att det låter bra.

EPILOG; ca 1989– 2017

– Jag började bygga upp en riktig studio. Lagom till att TV4 startade. När var det 1989–90? Då hade jag bestämt mig för att börja göra reklamfilmsmusik. Jag tänkte, fyran kommer nog att få sändningstillstånd och då ska jag vara först. Jag gjorde jättemycket för dem när de började. Det var det jag gjorde i många år.

– För tre år sedan slutade jag lyssna på ny musik och lyssnade bara på Debussy, Ravel och Erik Satie. De tre, i ett halvt år. Ingen pop, ingen synt, inget Kraftwerk, nada. Underbart. Och så började jag läsa på om deras liv. Saties liv var jävligt fattigt, han bodde strax utanför stan och gick alltid hem. Han hade inte råd att åka häst och vagn. Och hur mycket det färgade hans liv. Han hade aldrig någon partner, han gick till horor i Moulin Rouge. Men hur obefläckad hans musik ändå är, hans musik är fantastisk.

– Jag sålde av alla mina syntar, rubbet. Jag var superless på all syntmusik och köpte ett samplings-piano. Och återvände till där jag började, att bara spela flygel. Det var förgörande skönt, att återvända dit jag en gång startade. Jag ska skriva en piano-svit, håller på med den fortfarande. Det är väldigt svårt att skriva, för det är så naket, vartenda litet misstag hörs. Du vet, när man tar en pianoton måste man starta med den ändå ner i ryggslutet. Men det var väldigt skönt att gå tillbaka, back-to-basics.

– Av alla grejerna jag gav ut är mycket halvdant. Man hör att det är hastverk. Tycker jag idag. Det var kul då eftersom det var en sådan explosiv energi. Jag jobbade och jobbade och jobbade. Det är få grejer jag är halvnöjd med.

– Men jag håller på med min piano-svit nu. Som kommer när den kommer. Nu gör jag musik bara för mig själv, inget skivbolag, ingen beställare.

Vilken ny musik gillar du, oavsett om det är en influens för ditt eget skapande eller inte?

– Jag håller ju örnkoll på Paddy McAloon. Scritti Politti och Prefab Sprout, det är min pop. En av snubbarna i turnébussen med Lustans Lakejer hävdade att Paul McCartney är bästa låtskrivaren. Aldrig i livet, Paddy McAloon är mycket, mycket bättre. När Swoon kom tänkte jag, ”det här kan bli något jäkligt sjyst”. Sedan kom den här knäckande, som än i dag är en av mina bästa skivor, Steve McQueen. Jag lyssnade på den häromdagen, så jäkla bra. Ren och sann pop. Intelligent pop, inget flams.

– Men jag använder musik på ett annat sätt idag. Det är mycket avslappning. Men jag har ett par yngre discjockey-killar som sätter ihop blandband till mig, electronica. Mycket tyskt, franskt och engelskt. Det är mycket bra grejer, men bara småbitar, en snutt här och där som var bra, inga helheter. Och det kanske är så man skriver musik i dag. Man ha återvänt till kollage-formen. Men när jag vill rensa öronen blir det Ravel och Satie.

– Jag önskar att jag hade varit mer kommersiell och lärt mig tjäna pengar också. Men jag har alltid, dumt nog, låtit lusten styra mig. Okej, reklamfilmsåren var bra år men jag slutade med det för sju år sedan därför att jag blev så förstörd. Mitt musikaliska tänkande blev 30-sekundersformat. Jag kunde inte skriva någonting, det blev något slags kramp, så då lade jag av med det.

– Men jag ångrar ingenting, det gör jag inte.

***

Arne Lind om bilderna han tog 1982, som publicerades i BNCVT-fanzinet i samband med Tom Wolgers-intervjun:

“Jo en liten story är det:

Under sommaren 1982 renoverade Bruno Ehrs och jag det vi kom att kalla Studio 117020 på Drottninggatan 86. Ett stort rum med en fransk balkong i en korridor ut mot gården.

Vi slipade den slitna stjärnparketten och målade panelerna i den (en gång) så grandiosa matsalen. Vi ställde in ett kylskåp, fyllde det med vitt vin, Val De Loire och så var vi i gång.

Bruno färdigställde vid den här tiden sina bilder till Stockholmsutställningen, en samproduktion med Tom Wolgers som gjorde musiken till utställningen. Bruno bodde någon trappa upp och hade kommit över nyttjanderätten till studion i huset som vid den tiden väntade på renovering.

En eftermiddag på hösten 1982 var Tom där och han tog med stor energi tag i att måla dörrfoder och annat, i kostym…

Jag frågade om han kunde sitta ner en stund när jag testade några rutor film med min kamera, Han sa OK, och det blev bilden. I ljuset från de sällan putsade fönstren i det stora glaspartiet på studio 117020.

Publicerad på Planketutställningen 1983 där den var med som en av mina 5 bilder, och på arnelind.com förstås”.