Efter jobbet kliver jag på tunnelbanan vid universitetet. Jag brukar kolla vad tunnelbanevagnen heter, om det är ett tåg av den nyare modellen. Vagnen jag kliver in i är döpt till Bodil. Det passar bra. I väskan har jag Bodil Malmstens bok Så gör jag – konsten att skriva från 2012, som jag just idag har hämtat från köhyllan på universitetsbiblioteket. När det blir ens tur att låna en bok som man har köat för kommer det ett mail med ett nummer. Det numret ska man leta efter bland köhyllorna. Förut var köböckerna sorterade efter de köandes efternamn. Det var ett roligt system där man förutom att enkelt hitta sin bok också kunde ta en titt på vad andra med namn på F hade köat för. Ibland kände jag igen något namn och ibland fick jag syn på en bok som jag också borde ställa mig i kö för. Men nu är det nummerordning, Bodils bok hade 10999 och tog en stund att hitta.
Jag har läst ganska mycket av Bodil Malmsten, men inte den här boken. Kanske för att jag inte gärna läste texter om skrivande förut, men nu gör jag det (t ex är Annie Dillards Det skrivande livet min pendlarläsning just nu, efter att jag hörde talas om den i P1:s OBS). I helgen ska jag läsa ur Så gör jag.
Vad skulle Bodil ha gjort? Vad skulle hon ha sagt? Nu när biblioteken står på tur att privatiseras. Det kändes konstigt när jag förstod att jag inte skulle få höra henne prata mer, men det är lätt att höra rösten i huvudet om jag vill. Ibland dyker tanken upp: vad skulle Bodil ha tänkt, sagt, skrivit om det som händer nu? Nu får man föreställa sig i stället. Om biblioteken kanske hon säger:
Jag vill gå till biblioteket. Jag vill inte gå till biblioteket för att handla, få två till priset för en. Jag vill inte få en kaffe på köpet. Jag vill låna böcker med mitt lånekort som inte är laddat med ett enda bonuspoäng. Till biblioteket kommer jag för böckerna, som jag får låna gratis när det är min tur i kön.
Bodil försvarade Posten. Den har vi inte kvar längre och paketen irrar omkring alldeles i närheten av våra adresser utan att hitta fram, fastän vi står med dörrarna öppna och väntar. Nu bläddrar jag lite i Så gör jag. Första raderna under rubriken ‘Bibliotekets betydelse’ på sidan 36:
Det var på vagnen för återlämnade böcker som det okända rullade in i mitt liv, hela livet ett letande efter det som är okänt för att man inte vet att det finns.
Förutom att universitetsbiblioteket har bytt sorteringssystem för köhyllorna har reglerna för lånetider ändrats. Så länge ingen annan ställer sig i kö förnyas lånet automatiskt gång på gång. Det fina med bibliotek som inte har privatiserats är att de mer udda titlarna som aldrig har synts till på försäljningstopplistorna ändå får finnas där, i fall att någon skulle råka få syn på dem.
BCNVT / BIBLIOTEK 