Goethes glasögonhat

Att väga på stolen, att ta av sig hatten efter att man har tippat den och att bära glasögon i sociala sammanhang. Tre exempel på dåligt uppförande, enligt författaren och diktaren Johann Wolfgang von Goethe. I synnerhet sistnämnda. Goethe hatade glasögon.

Bland Goethe-kännare tycks det vara ett välkänt faktum. Så skriver t.ex. författaren Johann Peter Eckermann (”Samtal med Goethe under hans sista levnadsår”): ”Es ist bekant, daß Goethe kein Freund von Brillen ist”. Det är bekant att Goethe inte är någon vän av glasögon.

Anledning är oklar, och har diskuterats i över hundra år, vid sidan om kontroverser om Goethes eventuella närsynthet. Kanske avskydde han glasögon därför att han var myopisk och glasögon påminde honom om hans defekt?

1900 kulminerar debatten, när Dr. H Cohn publicerar en serie artiklar med övertygande argument för synfel. Man har hittat en monokel och en så kallad lornjett bland Goethes ägodelar, samt ett brev daterat 10 november 1767, där Goethe berättar om hur han, på en teater, fått låna ”ett glas” för att kunna se sin flickvän på en balkong längre bort. Dessutom, påpekar Cohn, kunde Goethe vid 80 års ålder läsa ett brev utan glasögon – något bara en mycket närsynt kan.

1949 är ett annat nyckelår. Då avslöjar nämligen Dr. Franz Vierling att linserna upphittade hos Goethe var använda till optiska experiment. Och att det “glas” han använt var ett “Fernglas”, ett par operaglasögon, som han behövde på grund av det stora avståndet och den undermåliga belysningen på teatern. Vierling menar även att det visserligen är ovanligt att vid 80 års ålder kunna läsa utan glasögon, men inte omöjligt. Tvärtom stämde det väl överens med Goethes fysiska och spirituella energi vid den åldern.

Själv sugs jag in i debatten via Peter Englunds utmärkta text om Glasögonens historia, från boken ”Tystnadens historia och andra essäer”. I denna redogör han för den skepsis som länge var utbredd när det kom till denna uppfinning. ”Till exempel var många läkare länge helt emot den och rekommenderade – i linje med övriga botemedel – istället olika underkurer och pulver för att komma till rätta med en sviktande syn. Misstron bland lekmän var också stor – så till exempel avskydde Goethe glasögon till en grad att han ibland vägrade prata med människor som bar sådana.”

Varför då?

Enligt Englund handlade många av fördomarna dels om att glasögon länge var förknippade med godtro, förvirring och kortsynthet. I 1600-talets bildkonst var exempelvis två av lättrogenhetens främsta symboler åsneöron och glasögon. Dels var effekten så omskakande att vissa uppfattade det hela som magi. Rykten spred sig om en lärd munk, Roger Bacon, som med hjälp av ”brillor” (från beryller, ett slags halvädelsten som slipades till linser) kunde skåda in i framtiden.

Men Goethes specifika skäl lämnas okommenterat.

Lyckligtvis hittar jag, en googling bort, ”Why did Goethe hate glasses? – two puzzling passages in Wahlverwandtschaften and the Wanderjahre”. En text skriven 1981, av ännu en debattlysten doktor. Dr. Pieter Strauss.

Strauss vill reda ut Goethes inställning till glasögon och lutar sig mot två av Goethes större romaner: ”Valfrändskap” (1809) och ”Wilhelm Meisters vandringsår” (1821) – uppföljaren till bildningsromanen ”Wilhelm Meisters läroår” (1795–96).

Även om rubriken snabbt visar vad Goethe tyckte om glasögon ägnas en stor del av artikeln till att bevisa just detta.

Bland annat tar Strauss upp att karaktären Ottile, i ”Valfrändskap”, uttrycker att det är stötande att ha glasögon. Och att Wilhelm i ” Wilhelm Meisters vandringsår” kopplar ungdomens arrogans till att de bär synverktyg. (Här skulle man kunna invända att en karaktärs åsikt inte nödvändigtvis speglar författarens.)

Vidare citeras ett brev Goethe skrivit till C. L. F Schultz, daterat 25 september 1820, om ett möte han haft med Ernst Schubarth. Fritt översatt från tyska: ”Hans yttre är till en början inte helt tilltalande, särskilt inte utifrån mitt perspektiv, eftersom jag hatar glasögon”. Sex dagar senare tar Goethe igen upp att Schubarth bär glasögon för att korrigera ett synfel och säger: ”Jag hatar dessa glasögon, bakom vilka man behöver leta efter dom naturliga ögonen”.

1827 skriver Goethe till och med en dikt på rim om sina känslor för glasögon, ”Feindseliger Blick”. De sista raderna lyder: ”Kommer någon med glasögon, så är jag tyst, tyst; Jag säger inget förnuftigt till någon med glasögon.”

Goethe, hävdar Strauss, är medveten om att han känner starkare för detta ämne än andra. Han anser dock inte att han kan komma till bukt med sitt hat. I samtal med Eckermann, april 1830: ”Det kan verka förvånande men han [Goethe] sa till mig upprepade gånger att han inte kan övervinna känslan.”

”There is no doubt that Goethe felt strongly about glasses”, konstaterar Strauss.

Liksom Dr. Vierling 1949, avfärdar han teorin om närsynthet och tror snarare att de starka känslorna beror på att Goethe känt sig personligt förolämpad och förfördelad. När främlingar tittar på honom iförda glasögon blir Goethe föremål för blickar som liksom riktar sig mot hans hemliga inre. ”De ser varenda rynka i mitt ansikte.”

Goethe, säger Strauss, såg inte ett samtal som enbart ett utbyte av ord utan vägde även in det outsagda, kommunicerat främst genom ögonen. ”Eckermannm Jung-Stilling, Wieland, and other visitors attest the powerful hypnotic impression made by Goethe’s eye when they visited him.”

Således hade glasögon en dubbelt störande effekt: de gav besökare en skarpare syn, eller gav intryck att det gjorde det, och samtidigt, tack vare krökningen på glaset eller ytreflektionen på linsen, kunde Goethe inte se tydligt vad som pågick i besökarens öga. Goethe, igen översatt från tyska: ”Vad får jag ut av en människa som jag inte kan titta i ögat när jag pratar med den? Utan när jag bara ser ett glas som bländar mig?”

Strauss menar att författaren inte var alldeles okänslig inför att verkligt närsynta behövde glasögon, och han kunde umgås med människor som bar glasögon efter han lärt känna dem och började känna sig bekväm med dem. Vreden var riktad mot de som bar glasögon som en modenyck eller vid ett första möte, fastän de borde vara medvetna om att det var hans röda skynke.

I boken ”Vandringsår” visar sig anti-glasögontemat ingå i en större diskussion om det moraliskt förkastliga i låta de mänskliga sinnena stödja sig på artificiella hjälpmedel. Goethes motvilja är inte reserverad till glasögon, utan inkluderar även teleskop, mikroskop och kikare. ”Mikroskåp och kikare förvirrar det rena människosinnet”, heter det. Linserna förvränger världen och gör det omöjligt för människan att processa information och uppnå visdom.

Goethe är därutöver av uppfattningen att det är oförskämt att titta på människor med teleskop. Det kan dessutom vara farligt. Rör man sig mellan det nära och det fjärran kan man tappa förmågan att skilja de två åt.

Precis som i fallet glasögonen återkommer han till den obalans som uppstår när en person tittar genom glas och den andra inte. Hans hypnotiska blick verkar tappa både kontroll och överläge.

Mycket har hänt med glasögonen och dess status sedan Goethes dagar. Det är svårt att tänka sig någon skriva upprört om denna uppfinning, som idag väl varken signalerar intelligens eller dumhet.

Charmad av den intensiva inzoomningen på vad som med lätthet kan stämplas som obetydligt, hoppas jag att debatten inte riktigt dött och att någon akademiker plockar upp tråden. Om inte, finns den århundrade långa tvisten om att Jesus aldrig hade skrattat att dyka ner i.