När jag har namnsdag, det är tre gånger om året, brukar jag bli uppmärksammad om det via gratulations-sms från pappa. Ofta tidigt på morgonen, 5, 6, 7 kanske. ‘GRATTIS [DAGENS NAMN]’ lyder meddelandet.
Idag är det pappa som har namnsdag. Det var jag inte medveten om i förväg, utan i och med att jag bläddrade fram sista sidan i DN:s kulturdel, Namn och nytt-sidan vars övre kant informerar om dagens namn. Dagens namn, 10 augusti, är Lars. Det är inte pappas tilltalsnamn utan ett av två mellannamn som följer på det namn han snarare förknippas med, Kenneth (eller Kenta under åren på arbetsplatsen).
Det är många som bär namnet Lars som tilltalsnamn, drygt 89 000 i Sverige och namnet innehar en förstaplacering på listan över de vanligaste mansnamnen. Medelåldern för Lars är 62 år. Jag började tänka efter vilka jag känner till som heter Lars. Vilka tillhör favoriterna bland de mer berömda Lars:arna? En kort lista (utan rangordning):
Lars Molin. Jag sörjer att han inte finns kvar och kan göra fler filmer, och att jag har sett (och sett om) i stort sett alla. Vissa personers tonfall och säregna universum vill man alltid ha mer av. I Molins fall det ganska alldagliga, de oansenliga miljöerna där små saker får bli märkvärdiga.
Lasse Sandberg. Någon gång under gymnasietiden höll jag ett föredrag om barnboksparet Sandberg och läste inför detta om att Lasse hade utövat en lång rad olika yrken, bland annat tunnelbaneförare i New York. Finessen i hans tecknade linjer och den experimentlystna kollagetekniken är som en nära bekant, fast i form av ett bilduttryck, som följt med genom livet.
Lars Stenberg. Han är fiktiv, men sannolikt baserad på verkliga personligheter, och dyker upp t.ex. i Mammas Nya Kille på radio och Klungans produktioner i tv och på scen. I någon scen förklarar den gråbleke sjukpensionären Lars att han en gång var mycket snygg med långt, blont hår, före olyckan vid svarven. Wikipedia-sidan om MNK upplyser också om att Stenberg varit verksam som vice kassör i aktionsgruppen “Nej till ny simhall i Älvsbyn”. Ett smakprov för den som inte redan känner Lars.
Lars Passgård framstår som något av en doldis trots medverkan i berömda sammanhang, ex. Såsom i en spegel. Han nämns sällan, tycker jag. Jag fick nog upp ögonen för skådespelaren antingen genom Bergman-filmen, eller genom Widerbergs långfilmsdebut Barnvagnen från 1963. Den senare är en av mina storfavoriter, bland alla filmer över huvud taget. I den spelar den 22-årige Passgård en självsäker popsångare, Robban, som i pausen på en av bandets spelningar får besked att han gjort filmens huvudperson Britt, spelad av Inger Taube, på smällen. Blek och skakad kliver han upp på scenen igen, inte lika tuff som före pausen. Nyligen fick jag också, något slumpmässigt, se en äldre Passgård när jag letade i Svt:s Öppet arkiv efter någon serie att se och bestämde mig för Alfredson & Östergren-dramat Soldater i månsken från 2000, där ett antal män med sömnsvårigheter korsar varandras vägar.
Lars Saabye Christensen. Hans släktkrönikeberättelse Halvbrodern fick jag låna av en folkhögskolekompis 2004 eller 2005. Kompisen i sin tur hade också lånat den av någon, och på så vis upptäckt titeln och författaren som han nu rekommenderade mig att läsa. Som med många böcker tog det tid för mig att läsa klart, och min kompis behövde efter ett tag lämna tillbaka boken till sin ägare. Jag köpte ett eget exemplar att läsa ut. Därefter rekommenderade jag och lånade ut mitt exemplar till mamma som också tog god tid på sig. Många år. Boken hade till slut öppnats så många gånger på ungefär samma ställe att pocketryggen knäcktes. Så småningom kom en filmatisering på tv, också bra men avverkad betydligt snabbare.
–
Grattis alla Lars (sammantaget 230 504 stycken, inräknat dem som bär Lars som mellannamn)! Inte minst min färskaste Lars-bekantskap. Han har inte ens fyllt ett år ännu, men knyckte vid vårt senaste möte min plånbok på ett mycket lovande sätt.
BCNVT / BIBLIOTEK 