“The People Under the Stairs” (Wes Craven, 1991)

”The more money they got, the greedier they got,
the greedier they got, the crazier they got.”

Fool, född Bartholomew, är en fattig pojke som lever med sin cancersjuka mamma och tarot-läsande syster i en rivningshotad byggnad. Vräkning hotar familjen om inte hyran kommer med detsamma, hyra gånger tre om man är sen dessutom, vilket kontraktet stipulerar eftersom hyresvärden vill röja undan huset för att bygga lyxbostäder. Cash finns inte, så Fool teamar upp med systerns pojkvän Leroy, som fått nys om att hyresvärden har en värdefull myntsamling, för att bryta sig in och plundra. Att ta sig in i huset visar sig lätt, motsatsen betydligt svårare…Föreställ er en blandning mellan en labyrint, en julkalender, och ”Grymkäfts fällor”, precis så är huset de äntrar. Det hjälper ju inte heller att hyresvärden och hans partner/syster porträtteras av Everett McGill och Wendy Robie (Ed och Nadine i ”Twin Peaks”) vilka lägger i gasen i botten redan från början vad gäller ondska och eliminering av inkräktarna. Leroy steks ju såklart ganska tidigt, det förstår alla vana tittare, men Fool hittar snabbt oväntad hjälp från såväl de stumma blekansiktena under trappan, samt en oskuldsfull flicka vid namn Alice.Det är helt rätt tid just nu att återupptäcka verk från det tidiga nittiotalet, särskilt om man är i min ålder (född 1975). Inte nog med att årens gång äntligen har förlänat en charm och patina som inte går att återskapa, vi som var där då, som formades under den eran, drabbas såklart dubbelt. Men med undantag för rap-låten som avslutar filmen så är detta en väldigt tidlös historia. Detta är en mörk saga, en sockersöt mardröm, en Tim Burton som inte kastrerades vid födseln, en berättelse om klasskamp.Klasskamp. Ett begrepp som tyvärr aldrig verkar bli förlegat. Men vi stackars själar som bryr sig om sånt, som önskar krossa hierarkier, har här en jävligt spännande rulle att peppa oss med. Och dessutom Everett McGill, som klädd i läder-S/M-gear från topp till tå sparkar in dörrar och viftar med sitt pumphagelgevär. En betydligt roligare visualisering av kapitalismen än den där snubben med luftig överkamning på andra sidan Atlanten. Jag ger den min högsta rekommendation. Ni kommer att gilla den.Fotnot: Skulle helst illustrerat artikeln med egentagna bilder, men såg den på bluray, och har ingen möjlighet att ta screenshots från det formatet. Tack alla vars bilder jag snodde.