Home

Ikväll tänker jag på att jag om några dagar nog kommer att stå på hörnet av Bleecker & Macdougal, att jag flanerade förbi en gång och bara råkade kolla upp, men att jag i helgen nog går dit med flit. Ja, pga Fred Neil och inga andra särskilda planer. Jag är inte egentligen så förtjust i att resa, har inga platser jag måste se, men inte heller kan jag förneka att en del platser utövar någon särskild mytologisk lockelse. Musikhistorien är ju full som en kastrull av geografiskt specifika platser av betydelse, från skivomslag till låttitlar eller bandbildande/inspelnings/överdos-trivia. Tänker igenom ganska snabbt om några av dem har någon betydelse för mig, förutom den där gamla Fred Neil-låten. Efter att ha avfärdat Jim Morrisons grav, Abbey Road och i princip motsagt mig själv genom att inte komma på någon annan plats som ens finns omnämnd någonsin framträdde ändå två som jag i kombination med min kommande New York-vistelse kunde göra till ett tänkbart resmål en dag, inte för sin egen skull, eller musikens, men de två i kombination, för hur musiken och platsen redan hägrade i mig och inte har något med antingen eller att göra annat än att jag vill vara där med dig.

Ett gathörn till.

En strand.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s