Home

Doktor Kosmos var aldrig mitt band. Deras (som jag uppfattade det) lite gapiga, tokiga, mysvänsterpop gled mig rätt omärkt förbi. Gillade någon låt här och någon där och tyckte andra var jäkligt jobbiga, men lyssnade nog egentligen aldrig riktigt ordentligt. En misstanke som stärks nu när jag denna höst fallit rätt handlöst för Ujes soloplatta Spring, Uje, Spring. Jag måste nog allt gräva mig lite bakåt, tänker jag. För om jag gillar det här så mycket borde jag väl också kunna uppskatta en del av de tidiga grejerna?

Spring, Uje, spring landar dock mitt i pappaplaneten, mitt i dagishämtningen, mitt i apt-mötet. Alla popplattor som innehåller ord som verksamhetsplan och styrdokument borde egentligen vara förbjudna tänker jag först, men inser snart att den här överstyrda vardagsrealismen kanske till och med lyfter livet ett snäpp. Blir din där i kön på Konsum istället för sån där klassisk rock n’roll från glittrande metropoler på andra sidan jorden.

Spring, Uje, spring är skivan Olle Ljungström gjorde när han nyktrade till och skaffade familj, en lekfull tonsättning av Min kamp 2 och den där pappaskivan Jens Liljestrand ville att Håkan Hellström skulle göra. Fast bra.

Några låtar som “Självbiografi”, “Perfekt” och “Ramlar mot varandra” verkar jag kunna spela hur många gånger som helst. “Diademet” är ren igenkänning. Andra låtar är tjatigare. Hursom: ingenting är mer här och nu än Spring, Uje, spring, inte i mitt liv, inte hösten 2015.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s