Mark Reeder i B-Movie
I onsdags var jag för ovanlighetens skull på bio. B-Movie. Lust & Sound in West-Berlin 1979-1989 av och med Mark Reeder visades på Panora och min vän Susann trodde klokt nog att jag borde vara intresserad.
Jag besökte själv aldrig Berlin före murens fall. För mig och mina närmaste kompisar var det alltid London som lockade under 80-talet. Nästan all den post-punk och post-new wave-pop som vi gillade kom från England. Malaria kom från Berlin till Malmö och jag minns att jag tyckte då ungefär som nu att musiken var intressant, okonventionell och avig, men att sången var svår att stå ut med. Även Einstürzende Neubauten gjorde i mitten av seklet en spelning på Stadt Hamburg men var då redan internationella berömdheter. Men på det stora hela var Västberlin okänt territorium för mig och inte minst därför var det intressant att se filmen.
Delvis bekräftar B-Movie bilden av Västberlin som en klaustrofobisk plats vilket självklart har att göra med belägenheten mitt i Östtyskland, omgärdat av muren. Tomma hyreskaserner och låga omkostnader gjorde att kreativa människor, då liksom nu, eller åtminstone fram till nyligen, flockades till staden för att leva ut sin drömmar. Berlins undergroundkultur verkade behärskas av en närmast schizofren pendling mellan det nervösa, hårda, aggressiva och ett hedonistiskt drag. Det handlade om att både vara deprimerad över tillståndet i omvärlden och att leva ut sina lustar under långa klubbnätter. När Mark Reeder mot slutet av filmen, och seklet, startar Berlins första trance-etikett känns det plötsligt helt logiskt och som ett naturligt kontinuum från Malaria och Einstürzende.
Det slog mig i alla fall att det borde vara intressant att höra vad ett par ansikten från Malmöscenen på 80-talet som drogs till Berlin i stället för London tyckte om filmen och hur deras egna intryck av Berlin överensstämde med den bild som B-Movie gav. Så jag ställde några frågor till Susann Torgander och Jonny Andersson, båda en gång medlemmar av lokala bandet Los Bambinos och återkommande besökare på Fredmans och Stadt, då det begav sig (en halv livstid sedan).
När började du åka till Berlin och vad var det som lockade? Hur ofta var du i Berlin under 80-talet?
Susann: Min första resa till Berlin var som 16-åring punkare under kalla februari 1981, tillsammans med ett gäng vänner. Jag blev golvad av staden och försökte sen få till en resa tillbaka en gång om året.
Det var mycket som Berlin lockade med, inte minst då de coola nya banden och musiklivet, men även stans tunga historia. Så klart också det obegripliga och sorgliga med en mur runt en halv stad. Hur den påverkade människorna och stadslivet på båda sidor, och manifesterade konflikten mellan öst och väst.
Och så var det ju löjligt billigt att åka dit, 180 kr tur och retur med tåg, och en natt på pensionat kostade nada. Stan var ju inte en turistmetropol på den tiden.
Jonny: Jag var bara i Berlin två gånger under 1980-talet. Första gången var i augusti 1981 precis innan sommarlovet skulle ta slut. Hade sommarjobbat och när vi (fem-sex stycken) kom dit insåg vi att det var värsta semestertiden i Berlin, så det var inte så många spelningar där då. Men jag låg inte på latsidan (i alla fall inte nattetid). Min kompis Robert Varga och jag var väldigt inspirerade av Iggys låt Nightclubbing (även Grace Jones version). Vi kom hem på morgonen när de andra hade stigit upp för att gå på museer… I vilket fall som helst hamnade vi på en efterfest i Kreuzberg. Värden frågade vad jag tyckte om Berlin och jag berättade chockerat att jag redan hade sett tre kravaller på en vecka varpå han svarade: “Jag vet, det är väldigt lugnt i augusti.” Det som lockade var helt enkelt Bowies framfart där, det faktum att alla följde tv-serien Berlin Alexanderplatz att det stod “avgång Berlin 22:00” på Centralen i Malmö. Vilket gjorde att man blev väldigt nyfiken. Priset avskräckte inte heller. Lustigt nog blev man trackad av personer som var ett par år äldre som tyckte att Berlin var “passé”.
Var ni stora gäng som brukade åka?
Susann: På första resan var vi fem-sju pers, på en annan resa nio-tio pers, ytterligare en annan fyra pers.
Hur väl tycker du att B-Movie lyckades fånga attraktionen med Berlin på 80-talet?
Susann: Nu är den ju gjord från ”insidan” så att säga, ur perspektivet från de som levde och bodde där med allt vad det innebar och förde med sig. Som tillfällig besökare av försiktigare natur, av mitt slag då, så var vistelsen inte lika rafflande, men absolut kickade igenkänningen igång minnena och fascinationen av den tidens Berlin. En stad som redan då var extremt dynamisk men mer on-the-edge, mer mörk och tung. Muren, och säkert även tidsandan för all del, hade sin speciella påverkan på både stämning och attityd hos människorna. I vart fall så som jag upplevde det och när jag jämför med hur jag uppfattar staden och dess invånare idag.
Jonny: Jo, jag tycker att den fångade stämningen väldigt väl. Men jag tycker att maneret tog över lite grand. Det var lite för mycket fokus på huvudpersonen även om det var ett roligt grepp.
Jag har träffat Mark Reeder ett antal gånger i samband med Malarias spelningar. Första gången var på Karlshamnsfestivalen där jag var tvungen att gå via honom för att få hänga backstage med bandet. Andra gången var på Lorensborgs fritidsgård där de spelade 1982 (tror jag). Eftersom jag inte kan tyska pratade jag mest med honom. Dessutom var Gudrun Gut och de andra i Malaria precis så kyliga de gav intryck av. En rolig detalj var att de bodde på Hotell Norrvalla och deras hyrda folkabuss fastnade i porten när de skulle parkera. Bussen hade ett ett förhöjt tak, som en del modeller har.
Mark Reeder är ju född berättare och drog gärna skrönor bl a om hur han smugglade musik till Östberlin. Hans dåvarande band die Unbekannten nämndes inte i filmen, men en låt spelades i bakgrunden. Över huvud taget var det ett snävt urval av band i filmen och det verkar inte som om det var kvaliteten på musik som avgjorde urvalet.
Nu råkar jag ha sett de märkliga splatterfilmerna som nämns i B-Movie och de använde klippen på ett lite lurigt sett. En del klipp som gav intryck av att vara dokumentära är från filmen Nekromantik, exempelvis scenen där de dubbar en porrfilm som är öppningsscenen i Nekromantik. Även kommentarerna under sluttexterna kommer från premiären av den filmen, men det förstod man kanske ändå. Jo, och en annan sak som inte nämns är att filmen das Boot nyligen hade haft premiär i Berlin på den tiden, vilket påverkade modet en hel del. Mark var inte den enda med uniform.
Kanske också lite för mycket fokus på muren konstigt nog. För livet gick vidare trots allt. Det fanns också “fördelar” med situationen. I filmen refereras det vilt till droger, men var kom de ifrån? Luftbron som jänkarna skötte transporterade in mängder med droger till stan och där var det inget att förtulla.
Har du några andra bestående minnesbilder från Berlin som inte fångades i filmen?
Susann: 1. Att man som blyg och oskuldsfull sextonåring inte var speciellt het vid bardisken på Der Dschungel. Å andra sidan var inte U2 heller så heta i Berlin februari 1981, när vi då var och såg dem och vi var max 20 personer i publiken
2. De långa, stillsamma och kalla promenaderna längs ensliga och gråa fasader fullpepprade med kulhål från kriget. Kvarter efter kvarter med en och annan antikaffär eller loppis. Där Berlin stod mer stilla än var i farten.
3. Den kommersiella kontrasten mellan öst och väst, som gjorde ett djupt intryck på mig. Efter att ena dagen ha strövat omkring i Östberlin med ett frustrerande litet utbud av varor och nästa bland det tålamodsprövande oändliga utbudet på KaDeWe. Ställda bredvid varandra blev det faktiskt, och kanske konstigt nog, två lika starka symboler för ofrihet.
Har du några fler minnen från klubbar ni brukade besöka, band ni såg, folk ni lärde känna?
Jonny: Berlin är en väldigt borgerlig men också kultiverad stad. Kultureliten har alltid varit otroligt sofistikerad i Berlin och det fanns/finns lummiga villaområden där alla kör Mercedes. Grunewald är en ofantligt stor skog, så Berlin är grönare än andra städer (inklusive Malmö). Men anything goes-känslan hade de fångat väl. Kontrasterna var gigantiska på den tiden, men man glömmer bort att det var så det var på 1970-talet. Sommaren 1981 spelades förresten Computerwelt och DAF konstant överallt eftersom de var aktuella med nya plattor. DAF gjorde endast en spelning i Berlin under den här tiden. Det var på Tempodrom i september 1981. Resten av tiden spenderade de i studion och på diverse klubbar.
Stort tack till Susann och Jonny!
Foto: Susann Torgander
BCNVT / BIBLIOTEK 