Home

times-square-1960s

”Det är viktigare att uppmuntra det mindre seriösa; molnen får nog med uppmärksamhet som det är” – Frank O´Hara

Jag läser en hel del poesi, tycker om rätt mycket ny poesi. Ändå känns det verkligen som en befrielse att läsa Frank O’Haras Lunchdikter. Nu när den finns här tillgänglig igen. Nyutkommen och nyöversatt. Ramus förlag ger ut, Jonas Brun har översatt. Någonting med slängigheten, nonchalansen, upprymdheten och förvirringen gör den bara så tilltalande – och mig som läsare rätt lycklig.

Lunchdikter består av dikter Frank O’Hara skrev på lunchrasten när han jobbade på Moma, New York, sent femtiotal, tidigt sextiotal. Promenerade runt lite, tittade på folk, drack en cola i solen. Javisst är New York en fantastisk stad även idag men när jag läser O’Hara tänker jag ändå att det måste varit dessa år man skulle varit där. Inte för att O’Hara egentligen lägger så mycket vikt vid de stora händelserna, konsten, jazzen och politiken även om allt det också finns med. Det som fastnar och det som egentligen är viktigt är ju dofterna, blickarna, mötena, byggnaderna, rytmen. “Dikt är varken mer eller mindre viktig än att äta lunch. Eller så kan man läsa det som ett upphöjande av lunchen till poesins domäner.”, som Jonas Brun skriver träffande i det fina efterordet.

När vi gjorde I hear a new world-boken listade vi ett antal böcker och filmer utkomna mellan åren 58 och 62. I bästa fall litterära alternativ till låtarna vi skrev om. Lunch Poems nämndes dock inte (kanske för att den inte släpptes förrän 1966). Borde ändå varit självskriven. Helt enkelt en bok med samma fantastiska, livsbejakande känsla som, säg, Serge Gainsbourgs La nuit d’octobre eller någon annan av alla de där låtarna som liksom stod där i dörröppningen, ivriga, skymtande en annan värld.

Varför känns då Lunchdikter så pigg, virvlande och förförisk just nu, hösten 2015? Ingen tid kunde väl vara oss mer främmande än den spirande optimismens sena femtiotal. En tid när New York, poppen och kommersen fortfarande var som en godisbutik i huvudet. Och förstås – kanske just därför. Vi längtar, kanske minns vi om vi är tillräckligt gamla, eller så minns vi via film och musik och litteratur att vi saknar denna tid. Känslan av att allt fortfarande är möjligt.

Madison Avenue 515
dörr till himlen? portal
förhindrade verkligheter och evig tygellöshet
eller åtminstone en djungel av omöjlig iver

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s