Ofta slår det mig hur mycket kultur det finns som skulle må bra av att använda sig av någon typ av kostcirkelstrategi, ta bara alla horder av tungt framlastade skivor som slösar bort alla hitsen i första akten på grund av ett cyniskt, kommersiellt tänk (vilket säkert fungerar, men är åt helvete såväl estetiskt som dramaturgiskt). Film kan självklart också bjuda på en mängd liknande, frustrerande exempel, vilket jag blev påmind om häromdagen när jag såg den amerikanska lågbudgetrysaren ”Mausoleum”. Filmen i sin helhet är fullt godkänd underhållning om en demonbesatt kvinna som tar livet av karlar, men när man slussats in via en fantastiskt potent inledningssekvens i bästa ”Alice i Underlandet”-skräckanda a la ”Valerie” eller ”Lemora” så är ”helt okej” knappast vad som står på förväntningsmenyn. Men klipper man bort de sista 85 minuterna så får man i alla fall en utsökt liten kortfilm:
