Home

annakavan1

”It has been said that Anna Kavan wrote in a mirror. The body of work left by the now obscure British modernist represented a constant inquiry into her own identity, and the invention of a personal mythology – or demonology, as it would become later in her career. The experience of reading Kavan’s work one after another, in chronological order, is like hearing the same story repeated again and again, recasting familiar situations and characters in tones that grow more nightmarish as the years pass. Her writing can be seen as an attempt to put into language a lifetime of rejection and alienation. The characters in Anna Kavan’s world are travelers of neverending journeys, by train and ship; they stop in small, indiscriminate towns where rows of faceless houses are as closed-off as their inhabitants; finding strange faces and obstacles everywhere, the landscape one of silent hostility. Her alter egos veer into melancholy and disillusionment and even derangement. They are abandoned orphans seemingly too sensitive for reality”

(Kate Zambreno, Dalkey Archive Press )

”I en polerad metallyta råkar jag få syn på spegelbilden av mitt ansikte; det ser blekt, besegrat och ensamt ut, med ögon som blickar ut i intet och med ett uttryck av rädsla, skrämda och ensamma i en mardrömsvärld. Någonting, jag vet inte vad, får mig att tänka på min barndom; jag minns mig själv i skolan sittande i en hård träbänk och sedan hur jag som liten flicka med tjockt, blont, vindrufsat hår, matade svanarna i parken. Och det förefaller mig både märkligt och sorgligt att alla dessa barnaår bara skulle vara en förberedelse för detta – att jag, glömd av alla, med alldeles förstört ansikte, skall tjäna maskineriet på en plats långt ifrån solen.”

(Anna Kavan, Maskiner i huvudet)  

Helen Woods föddes i Cannes i början av 1900-talet, som enda barnet i en förmögen brittisk familj med tämligen komplicerade förhållanden (fadern tog livet av sig 1911, modern ville endast träffa Helen tio minuter per dag före middagen). I de två biografier som finns om henne gör författarna sitt bästa för att pussla ihop hennes tidiga liv, vilket inte är helt lätt eftersom hon med stor ansträngning gick in för att radera och sedan omformulera det mesta. Man är inte ens helt säker på exakt vilket år hon föddes. Känt är dock att hon gifte sig med moderns tidigare älskare Donald Ferguson 1920, flyttade till Burma och födde en son. Hennes man visade sig dock snabbt vara obotlig alkoholist, äktenskapet blev mycket olyckligt och Helen kände sig allt mer alienerad från omvärlden. Så småningom tog hon mod till sig och flydde med sin son till England i mitten av 20-talet där hon började måla och studera konst och företog sig många resor till Rivieran (där hon för första gången kom i kontakt med heroin, en drog som hon skulle komma att bli starkt beroende av under hela sitt liv och som enligt henne själv rekommenderades av en tennisinstruktör för att förbättra hennes serve). Under sitt andra äktenskap med konstnären Stuart Edmonds började hon plötsligt ge ut böcker under namnet Helen Ferguson (efternamnet taget från det tidigare äktenskapet), de flesta med självbiografiska drag om kvinnor fjättrade i olyckliga relationer. Det fanns dock ett undantag: en karaktär som hette Anna Kavan och var en blond, stark och självständig kvinna som inte lät männen styra henne. Dessa tidiga böcker var ganska konventionella, sålde dåligt men fick bra kritik, och det tycks som att Helen upplevde några år av personlig lycka, bosatt med sin man i ett fint hus i Buckinghamshire där hon bl a födde upp bulldoggar och levde ett rikt socialt liv. Men efter en andra skilsmässa, följt av personligt sammanbrott och självmordsförsök lades Helen Ferguson in på klinik. Hon släpptes ut en tid senare, blonderad och mager, och hade med stor möda utplånat nästan alla spår av sitt tidigare liv, med några få undantag förstört alla dagböcker och privat korrespondens. Hon hade bytt identitet med sin egen skapelse och hette nu Anna Kavan.

ferguson kavan 2

(Helen Ferguson med en av sina favoritbulldoggar)

Anna Kavans författarskap liknar inget annat. Hennes värld är en mörk och mardrömslik plats att vistas på, som stark kontrast till nästan alla de bilder som finns bevarade av henne: en ständigt leende blondin med moderiktiga kläder som ser ut att leva livets glada dagar. Och hennes litterära stil är inte helt lätt att beskriva; även om hon började i relativt tidstypisk skola rörde hon sig snabbt mot ett betydligt mer avantgardistiskt sätt när hon bytt namn, mer gemensamt med stream of consciousness, roman noveau, SF eller blandningar sinsemellan. Identitetsbytet innebar alltså inte bara en fysisk make over; Anna Kavan kunde även ta ut svängarna litterärt och skrev på ett helt annat sätt än Helen Ferguson vågat göra. Is (1967), hennes sista och mest kända roman, som kom ut ett år innan hon dog och gjorde henne berömd för en större allmänhet, brukar betecknas som slipstream, en genrehybrid där surrealistiska SF-inslag blandas med mer traditionell fiktion (Borges och Calvino är andra exempel på detta). Hon delar många drag med Kafka, Djuna Barnes och Clarice Lispector, och var beundrad av ett flertal samtida författare såsom J.G. Ballard, Doris Lessing, Jean Rhys och Brian Aldiss. Anaïs Nin var så till den milda grad fascinerad av henne att hon skrev en mängd långa fanbrev, men fick aldrig några svar. Till mer sentida beundrare hör bl a David Tibet, som döpte Current 93s skiva Sleep Has His House efter en av hennes mer surrealistiska romaner från 1948.

kavan art

(självporträtt, okänt år)

På svenska finns förutom Is även alldeles nyutkomna Kliniken och andra berättelser (1940), som till formen är uppbyggd kring ett antal mer eller mindre självbiografiska berättelser av ganska så gastkramande karaktär, ibland påminnande om Thomas Ligotti eller Lovecraft (fast utan det övernaturliga inslaget). Oftast handlar de om en icke namngiven kvinna som lever i ensamhet och är helt oförstående inför sin omvärld, som hon ibland är på tillfälligt besök i. Hon talar gåtfullt om före detta vänner vid namn H, D och R, hennes ”Välgörare” (med stort V), osynliga fiender och maskiner i huvudet, och man får känslan av att hon sjunker längre och längre ner i vansinnet. Näst sista berättelsen heter Slutet i sikte, den allra sista heter Det finns inget slut.

Anna Kavan var en orolig själ som slussades in och ut på olika kliniker och mentalsjukhus, kämpade mot självmordstankar och ett konstant heroinberoende. Kliniken kanske inte är väldens mest upplyftande sommarläsning, men detta litterära universum, för att inte säga hela hennes person och författarskap är en fascinerande upptäckt. Man sugs in i hennes suggestiva värld utan att man riktigt är medveten om hur det gått till. Hon är lätt att bli uppslukad av, svår att skaka av sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s