Jag växte upp i Malmös första höghusområde, Lorensborg, dit mina föräldrar flyttat när det var nybyggt 1959. När jag var i tonåren flyttade jag och min mamma till ett ganska nybyggt radhus på Blekingsborg, ytterligare ett område som av Malmöbor betraktas som utkant men som i själva verket är fånigt nära centrum.
Inget av dessa områden eller byggnadstyper är dock ”hemma”. Det är i stället det ganska vidsträckta område av i huvudsak 30-talshus kring slutna gårdar som utgör områdena Möllevången, Västra Sorgenfri, Nobel, Norra Sofielund, Södervärn och Dalaplan i innerstadens södra och sydöstra delar. Min första lägenhet låg på Abbekåsgatan vid Nobeltorget, precis där det här områdets distinkta karaktär övergår i något annat, modernare, och nyligen flyttade jag till Osbygatan, på andra sidan samma torg, där den något nedlåtande benämnda ”Malmö-funkisen” är som mest anonym. Kvarter efter kvarter med fyravåningshus, några putsade, några i rött tegel, men de allra flesta i det för Malmö typiska gula teglet. Några har burspråk, här och där finns det balkonger, i stort sett alla hus har sadeltak i stället för platta tak som funkisen egentligen förespråkade, och i stort sett överallt sitter de ihop längs kvarterets ytterkanter kring öppna gårdar i mitten, precis det sett ut i decennier före funkisens genombrott. Det är en pragmatisk kompromissfunkis från brytningstiden mellan det gamla och det nya Sossesverige. Ingen revolution här inte, bara strävsam konsensus kring beslut som gagnar de många.
Sedan jag flyttade har jag funderat mycket på vad det är som gör att de här kvarteren och den här arkitekturen känns så hemma, så synonym med Malmö för mitt inre. Rent objektivt är det ont om det mesta som de flesta förknippar med livskvalitet: gröna ytor, träd, ren luft, ljus. Jag har funderat på om det kanske handlar om en nostalgisk längtan efter det svunna Malmö, arbetarnas och industriernas Malmö, för det här är ju gamla arbetarkvarter, men jag tror inte det är så enkelt. Visst finns det en kärvhet i byggnadsstilen som tilltalar den som vuxit upp med den ganska råbarkade och illusionslösa mentalitet som dominerade staden fram till industrins kollaps på åttiotalet. Men det är något annat, något som har med själva kompromissen, den till hälften eller tre fjärdedelar genomförda revolutionen som är så tilltalande. Det till det yttre fyrkantiga och repetitiva gömmer ständiga variationer på temat, små idiosynkrasier som i förstone kan vara osynliga. En rundad hörnbalkong här, ett diskret lågprisornament där, ett litet runt badrumsfönster där. Inuti är det likadant. Man ville med funkisen släppa in ljuset men huskropparna var för tjocka eftersom många kvadratmeter boyta skulle få plats på byggytan och därför finns det gott om mörka halvor i de genomgående lägenheterna, mindre välplanerade prång och vrår i de flesta. Ettor och tvåor dominerar – det var vad hyresgästerna hade råd med – och därför är många lägenheter vända åt ett enda håll. Hörnlägenheter är ofta planerade mer med tanke på att utnyttja husets ytor än att ytorna ska vara ändamålsenliga och lättanvända.
Den här sossiga kompromissviljan tycker jag är så tilltalande – att sträva mot ett mål som inte är formulerat i pengar, utan i termer av välstånd och lycka för alla, men med insikterna att den omgivande verkligheten är vad den är och att vägen mot målet kommer att ta tid. Själva ofullkomligheten i bygget är det som gör att sådana som jag kan och vill fylla Malmö-funkisen med våra drömmar och förhoppningar än idag. Det som kan verka anonymt och monotont visar sig vara ändlöst varierat och fullt av möjligheter.
BCNVT / BIBLIOTEK 