Jag är ingen litteraturälskare. Jag läser sällan romaner och när jag väl gör det läser jag nästan aldrig klart dem. Jag har för litet tålamod för en historia som löper över ett par hundra sidor och Babel och författarsamtal är fanimig bland det värsta jag vet.
Mina favoritböcker – vilken form de än kommer i – är de som i strukturen liknar magasin, popmusik eller film. De som jag inte behöver läsa allt i, de där jag läser början och sedan bläddrar och hoppar och fastnar där det passar mig. Böcker med korta stycken, som inte behöver hänga ihop linjärt. Bilder är ett plus! Jag kanske inte läser klart böckerna men kan å andra sidan läsa i dem under flera år. En mening i en viss bok kan vara mer värd än ett par tusen Knausgård-sidor. Till viss del tror jag att det här hänger ihop med att jag tycker att det räcker med att få tillgång till en viss flyktig känsla i texten, ungefär som i en poplåt eller en scen i en film – jag har inget större behov av tyngden i en hel berättelse, som ofta är detsamma som tyngden från en författares ego på piedestal.
Martin Luuks nyutkomna roman Gud har för mycket tid är en sådan bok vars stil passar mig utmärkt (hans nästa bok kommer dock att bli ännu bättre). Han utvecklar till och med ovanstående försök till resonemang i det senaste numret av Situation Stockholm (#214, juni 2015):
– När människor skriver har jag tyckt att problemet med en roman har varit att när författaren ska knyta ihop det har det alltid blivit sämre, för att författaren oftast är sämre än sitt verk. Först öppnas det upp – en massa möjligheter – men så ser man att en människohjärna kommer in och och sluter det hela. Jag tycker nästan alltid att jag blir besviken när det ska summeras, då blir det litet igen. Så länge man läser lite grann i en bok så håller man det stort, alla möjligheter öppna.
Martin Luuk på Rönnells, omgiven av en jäkla massa litteratur.
BCNVT / BIBLIOTEK 