Ulveson och Herngren (och Tumba-Janne) revisited

”Då vill jag bara skrika rätt ut, för att få ur mig allting liksom. Familjen och… jobbet… Alla förväntningar. Ja, allt.”
”Jag förstår.”
”Då tycker jag vi gör så här, att, om du tänker en stor stor gryta…”
”Ja?”
”… sen i den här grytan, så tar du alla förväntningar, all pressen, all ångest som du känner, allt som du känner…”
”Ja-a?”
”… och så slänger du ner det, i grytan.”
”Ja?”
”Så när du har gjort det, så tar du fram ett lock, ett jättetungt lock, järnlock ska det va, så lägger du det på grytan. Så att du stänger inne alla förväntningar, all press, som en jävla tryckkokare. Så att du stänger inne skiten i dig själv. Då tror jag att du kommer må mycket bättre. Om du tänker så istället. (Paus) Då säger vi så.”

Svensk humor får ta mycket skit. Ibland för att produktionsbolag eller public service anställt självutnämnda rolighetsministrar, ibland för att någon Toby Flandersson-aktig tråkmåns från, säg, en stor tv-kanal, har gått in och krävt ändringar i manus och på olika vis lyckats avlägsna all charm och själ. Kanalfolket kan förresten också vara styrda, av annonser och en mystisk man ofta refererad till som ”Janne i Tumba”. ”Man ska skriva så att Janne i Tumba får sig ett gott garv när han kommer hem från jobbet och vill varva ner”, som en VD en gång sammanfattade sin humorvision. Humor får således inte vara för smal, inte för exkluderande. Och visst, ett pärlband av skämt om till exempel filosoferna Gilles Deleuze eller Michel Foucault har inget egenvärde. Det kan tyckas stroppigt eller internt. Men vad hen och liknande människor på högt uppsatta positioner glömmer är tre saker, och de tål att nötas in:

1) Folket vet inte alltid vad de vill ha, ibland tar de vad de får, ser vad som går på tv, varför att ge dem vad man tror de vill ha, inte alltid är den bästa lösningen. Eller mer elegant formulerat redan 1914, av Samuel Rothapfel, grundare av The Palace Theater Chain: ”Giving people what they want is fundamentally and disastrously wrong. The people don’t know what they want… Give them something better.”
2) Det alltför breda, med sitt anspråk på ett ”alla ska med”, fungerar samtidigt exkluderande – för en annan grupp (även om man här kan invända att den kommersiella tv-världen tillber utilitarismen; största möjliga lycka, för största möjliga antal.)
3) ”Janne” är en retorisk figur.  Alla känner Janne, men Janne känner ingen. TV-producenter, politiker, journalister… Samtliga rycker tag i den här främlingen från Tumba, använder honom som slagträ och spelpjäs. “Så här tycker Janne”. Snabbt klipp till Janne som tittar upp och säger: “Va? Vilket?” Och kanske, kanske säger han till och med: “Det här var tramsigt, jag gillar underfundig humor.” Eller: “Hörrni, kom IGEN, jag vet att jag är trött efter en lång dag, men jag är ingen IDIOT?”

“Hur gick det, fick du något pratminus från Janne?”
“Saken är den att…”
“Ut med språket.”
“Janne var lite motsträvig.”
“Hur då motsträvig?”
“Han var inte med på vår vinkel. Går det att rädda med: ‘Janne väljer att inte kommentera?’ ‘Expressen har förgäves försökt nå Janne för en kommentar’?”
“Absolut inte. Vi hittar på något och kör.”

Hur det än är ställt med anledningarna upprepar jag min inledande fras: Svensk humor får ta mycket skit. Därför blir ingen lyckligare än jag när det med då och då dyker upp något som med lätthet kan klassas som kvalitet. När jag under dagen läste citat från en flitigt citerad DN-intervju med ”Mat-Tina” återuppstod min kärlek till gamla Ulveson och Herngren – i mitt tycke en av de mest underskattade svenska humorserierna, någonstans bredvid första säsongen av Grotesco, som ju inte ”slog” förrän Henrik Dorsin blev berömd.

Ulveson och Herngren sändes 2005 och är ett slags tidig realcom à la Curb Your Enthusiasm eller kanske danska Klovn. Svenska kända ansikten, som Felix Herngren och Johan Ulvesson, spelar sig själva, fast uppskruvade versioner, och vi följer deras process – ja kamp – med att göra en sketchserie. Insprängda i varje avsnitt finns också de sketcher som rollfigurerna ska ha tagit fram (i det näst senaste avsnittet får vi veta att de inte uppnått rätt ”humorhöjd”; en projektledare kommer in och teoretiserar torrt kring vad som fungerar och inte, gör ritningar på en whiteboard). Och trivia: I rollen som manusredaktör: en ännu relativt okänd Johan Glans. Trots att serien hade en ansenlig budget och ansedda teammedlemmar som arbetat med Bergman-filmer, Killinggänget, passerade den relativt obemärkt. Varför blev det så? Jag vill bara skrika, rakt ut.

En av Ulveson och Herngrens sketcher har visats för en fokusgrupp, som även sett Robert Gustafssons mer populära sketch med Illern Göran, och humorhöjd jämförs (röd för Ulveson och Hernsgrens sketch, grön för Gustafssons). ”Det är de här höjderna vi måste sikta på”.

Och viktigare ändå, undrar kanske otåliga läsaren: Vad är kopplingen till matkocken Kristina ”Tina” Nordström? Jo, I nämnda DN-intervjun berättar nämligen Tina att hon mycket sällan visar att hon är ledsen, vilket om vi ska vara uppriktiga inte torde förvåna. I tv-rutan, på foton, andra kokboksomslag strålar hon så pass mycket att det kan vara cancerogent. Vid flera tillfällen har jag misstagit hennes ”Tina – hur du enkelt lagar min allra godaste mat” för Mia Törnbloms hurtiga ”Självkänsla nu!”

I motsats till Mia Törnblom, som bjuder på ett hopkok av psykologiska teorier och affirmationer, har Tina Nordström emellertid hittat en annan väg till lycka och självhjälp; att helt enkelt stänga av. Det stora leendet visar sig vara slukhål för dålig energi, vilken transporteras genom kroppen till ett hemligt skrymsle, eller en kista med lock på, som hon uttrycker det. I DN läser vi: ”I stället lägger hon ned det som gör ont i olika kistor, stänger locken och glömmer. Hon är specialist på det. Hon skulle aldrig gräva i saker och ting.
– Om jag satt hos en skrynkeltant och hon sade: ‘Nu öppnar vi de där kistorna’, skulle jag svara: ‘Nej, det gör vi inte alls!’”
Nordström berättar vidare att hon får skäll av sina väninnor för att hon aldrig anförtror dem saker, och när hennes föräldrar skilde sig talade hon inte om det för någon. Inte heller öppnar hon upp sig för sina föräldrar: ”Berättar man blir det så verkligt. Det är bättre att behålla det för sig själv i en kista.” Och för att inte riskera att det ändå kommer upp gjuter hon därefter cement över.

Det är lätt att erinra sig det berömda Woody Allen-citatet från Manhattan, ”I don’t get angry, instead I grow a tumor”, men mest av allt minns jag alltså en av Ulveson och Herngrens många briljanta psykologsketcher (som alla bygger på ett simpelt men välfungerande koncept: psykolog ger kontraproduktiva råd; den ensamma mannen blir ombedd att börja dricka, hårt, spelmissbrukaren att låna pengar och satsa allt på en häst, bara en sista gång!)

Men är hon glad är jag glad, kanske vi får se det. Och jag är också glad över att jag, tack vare Tina Nordström, blev påmind om Ulveson och Herngren, numera upplagd på Öppet Arkiv. I väntan på att jag ska hitta tid att se om alla tretton avsnitt, samt den amerikanska remaken The Comedians, vilken hade premiär i april (Billy Crystal i en av huvudrollerna!), ställde jag några frågor till seriens medarbetare, Hans Ingemansson och Christoffer Ankarcrona.

Berätta om era roller under produktionen?

Hans Ingemansson: Jag skrev både avsnittsmanus, två stycken, och sketchmanus. Uppgifterna varierade, det började med att alla manusförfattare satt i några dagar i något slags workshop och slutligen ”satte” serien tonalt, samtidigt som vi spånade på avsnittsplotar och sketcher. Efter detta gick var och en på sitt håll ”till sin kammare”, som det heter. Sen hade vi återkommande möten med framförallt regissör och manusredaktör där vi diskuterade avsnitten och sketcherna.

Christoffer Ankarcrona: Platsletare och inspelningsledare, framför allt för sketchinslagen som regisserades av Mikael Syrén.

Hur blev ni inblandade i projektet?

Hans Ingemansson: Jag hade tidigare jobbat ganska mycket med Felix, som regissör och manusförfattare i olika projekt, Dan Bäckman, Tim Hibbibs och Sascha med flera. Som jag minns det var det Felix som frågade om jag vill vara med.

Christoffer Ankarcrona: Jag jobbade på produktionsbolaget EFTI, som samproducerade serien med SVT, vid den här tiden.

Hans, vad inspirerade er när ni skulle hitta ton och humor?

Hans Ingemansson: Vi pratade en hel del om en serie som inte gjort så mycket väsen av sig i Sverige, The Larry Sanders Show, som är en fantastisk amerikansk humorserie med Garry Shandling i huvudrollen. Sen sneglade vi såklart på The Office, det är oundvikligt när man gör fakedokumentär på det här viset, där man också eftersträvar något slag trovärdighet i handling och spel.

Hur lika skulle ni säga att Ulveson och Herngren är sina rollfigurer Ulvesson och Herngren?

Hans Ingemansson: Varken Felix eller Johan är fullt så snikna, egoistiska och egenkära som i serien. Ledsen om jag gör dig besviken. Vi eftersträvade en allmän igenkänning. Målet var mycket att problemen och situationerna som Johan och Felix placerades i skulle på ett eller annat plan vara typiska på ett sådant sätt att problemen och även humorn blev allmänmänsklig. Vi valde ut först och främst dåliga egenskaper som vi alla har och förstärkte dem på ett komiskt sätt.

Christoffer Ankarcrona: Ulveson känner jag inte, men han verkar väldigt snäll och trevlig. Avspänd på ett sätt som rollfiguren Ulveson inte hade särskilt mycket av i serien. Herngren är fin på att spela aggressiv på ett obehagligt strebervis. Han kan skrika och härja så man nästan blir rädd. Jag har aldrig sett Felix arg på det viset på riktigt. Men skarp, som i skärpt, kan han vara.

Christoffer, minns du någon anekdot från inspelningen (Hans Ingemansson var enbart med under förproduktionen)?

Christoffer Ankarcrona: Jag kommer inte ihåg sammanhanget, men jag skulle fixa fram en erotisk modell till någon scen. Gärna någon som osade porrindustri, helst en porraktris. Precis innan jag började porrgoogla slog det mig att det kanske fanns något sånt där porrfilter på SVT:s datorer. Kanske att det kunde bli obehagligt om man misstänkte mig för att surfa snusk på arbetstid. Jag hörde mig för och mycket riktigt var det så att man kunde ”åka dit” för sådana saker. Projektledaren fick IT-avdelningen att godkänna surfningen och jag kunde med gott samvete porrsurfa vidare i lugn och ro. Efter den gången har det dock aldrig hänt igen att jag porrsurfat på arbetstid. Märkligt nog finns en liknande scen i serien! Seriens producent har på förekommen anledning en dragning för redaktionen om det olämpliga att använda SVT:s datorer för porrsurfning.

Jag upplever att Ulveson och Herngren är en mycket underskattad serie (briljant, men inte alltför bra tittarsiffror m.m), skulle ni hålla med?

Hans Ingemansson: Tack, det var snällt sagt. Ja, jag kan hålla med. Alltid svårt att veta varför, det kan handla om mycket. Sändningstiden var en sån sak, jag minns inte exakt sändningstid, men jag minns att vi var lite besvikna på den. Sen kanske något i tilltalet inte var tillräckligt tydligt, jag tycker inte att vi var supersubtila, men i vissa målgrupper kan vi ha ”skjutit över målet” kanske. Något man alltid ska akta sig för är att säga att något var ”för smart”. Det finns bara ett sätt att vara smart på om man sysslar med humor och det är att vara kul helt enkelt, på vilket sätt man än vill vara det. Jag har inget bra svar på varför den inte nådde till den stora publiken. Det gjorde i och för sig inte The Office eller Seinfeld heller i Sverige även om det känns så. Inga jämförelser i övrigt. Allvar.

Christoffer Ankarcrona: Absolut håller jag med om att serien i någon mening inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Att det inte blev åtminstone en säsong till känns tråkigt, men en stor upprättelse ser vi väl nu, i form av den amerikanska re-maken.

Vilka sketcher är era favoriter?

Hans Ingemansson: Nu ska jag erkänna att jag inte kommer ihåg alla. En jag minns är ”Bröllopstalet”. Ulveson håller tal till brudparet i egenskap av toastmaster. Varje tal börjar med småskratt och trevlig stämning, men spårar sen ur helt när Ulveson berättar väldigt otrevliga, osympatiska saker om Felix. Den gillar jag för att situationen är typisk. Man småskämtar gärna i bröllopstal och försöker ibland vara lite ”rå men hjärtlig” genom att berätta någon rolig och lagom förbjuden anekdot. Här tas det till sin spets och den mysiga, lagom farliga stämningen uteblir.

Sen minns jag en annan rolig sketch, det gjordes flera på samma tema. Jag var med och spånande på dem, men om jag minns rätt så var det någon annan som skrev slutversionerna. Tror bara de hette ”Psykologen.” En minns jag särskilt där Felix, som psykolog, tyckte att Johan skulle ta all sina jobbiga känslor, lägga dem i en gryta och sen lägga ett stort tungt järnlock över dem och glömma bort dom.

Christoffer Ankarcrona: En minnesvärd och obehaglig sketch är den när Ulveson håller bröllopstal för sin vän Herngren och tar i lite väl mycket när han påminner om och kroppsligen illustrerar att Herngren faktiskt haft sex innan han träffade sin nuvarande hustru. Fint spel av bägge.

I avsnitt tre är Ulvesons karaktär skönt falsk och insmickrande inställsam mot Måns Herngren som tagits in som projektets regissör medan Felix har stora problem med att hantera sin storebrors närvaro i produktionen. Ulveson försöker medla. Vi får smaka på brödraschismer när de är som bäst! Det blir väldigt skoj, tycker jag!

Vad tror ni om den amerikanska remaken? Det måste vara smickrande att den plockats upp av bland andra Billy Crystal?

Hans Ingemansson: Det är ju en barnsligt rolig tanke att Billy Crystal ska leverera skämt som jag har skrivit, det känns väldigt bra. Jag har inte sett något än, men är väldigt nyfiken. I en strut.

Christoffer Ankarkrona: Jag har tyvärr inte sett något av den.

Ulveson och Herngren på Öppet Arkiv
Hans Ingemanssons hemsida (med bland annat standup-datum)