Home

Den allra sista tiden fick jag inte träffa min farmor.

Jag minns ett tillfälle väldigt tydligt, jag behöver inte ens blunda, hur vi satt i hennes gamla Mercedes – den var crèmefärgad, hade lädersäten och en sån där ratt som är vågig eller knottrig – bara hon & jag, jag var bara barn men fick sitta i passagerarsätet bredvid, under den bro som går mellan Danmark, den lilla församlingen med det besynnerliga namnet där jag är döpt, och Bergsbrunna, min barndoms uppväxtområde. Farmor brukade säga att jag var klyftig som en clementin. Jag minns att hon sa det just under den bron.

Vi träffades inte särskilt ofta, min farmor & jag. Det var mest när någon i släkten fyllde år eller på jularna, som vi alltid firade hemma hos henne. Trots det, eller kanske just därför, knöt jag ett väldigt starkt band till henne.

Jag minns min farmors begravning. Kistan, blommorna och hur omöjligt det var att försöka sjunga. Ingen vill väl ändå sjunga på en begravning, vems dumma idé var det? Hur ofantligt ledsen jag var, och hur främmande det kändes att se min pappa gråta för första gången. Har aldrig sett han gråta sen dess trots att han har tumörer. Fick ta ledigt från skolan, eller först fylla i en massa blanketter för att kanske få ledigt. Efter begravningsceremonin & släkten hade lämnat kyrkan frågade jag mina föräldrar om jag kunde få gå in en gång till. Kände mig inte riktigt redo att säga hejdå för sista gången. Det gör jag nog fortfarande inte. Jag minns hur suddigt det var att gå ut ur kyrkan, det var över tjugo år sen nu.

Att skriva om alla de här minnena nu gör mig fortfarande ofantligt ledsen. Jag kommer nog aldrig att återvända till den här texten när jag har satt den sista punkten.

Varje gång jag träffade min farmor brukade jag få en ny kamera i present. Jag tänkte inte så mycket på det då, men när jag tänker på det nu så antar jag att mina föräldrar nog blev en aning oroliga av alla dessa kameror. Jag har tänkt på min farmor på sistone, för jag har börjat att fotografera med min kamera mer.

Det här med minnet. Och fotografi. Somliga har fotografiskt minne. Jag tror att jag hade det, åtminstone under en viss tid, men jag minns inte riktigt. En del brukar minnas genom resorna de gjorde, platserna de bodde på eller lägenheterna de bodde i, musiken de lyssnade på, böckerna de läste. Jag brukar tänka att mitt minne är som ett enda stort hål. Alla skivor, alla böcker, alla filmer. Varje gång någon frågar mig: har du hört den, läst den, sett den? Om jag har det brukar mitt svar oftast bli ”ja, men jag minns inte”. Det är ett svar som jag själv känner att jag aldrig har fått när jag har ställt samma fråga, åtminstone inte på samma sätt. Jag har funderat många gånger vad det kan bero på, om det är ett tecken i tiden eller om det har med mig att göra. Är alltid fokuserad när jag tar del av något, försöker i alla fall, gör bara så gott jag kan. Vad gör jag för fel?

I en annan bil, en Audi (registreringsnummer HSN 930), utanför sjukhuset där farmor tillbringade sin sista tid, medan pappa gick in till henne, minns jag att jag frågade min mamma om Alzheimers ärftlighet. Jag var orolig för pappa. Hon svarade att jag inte behövde vara det, att om det går i arv så hoppar det över ett led i släkten. Jag behövde inte vara orolig för pappa.

Jag har fortfarande inte vågat läsa på mer om Alzheimers ärftlighet sen dess.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s