Min gode vän Stefan Wesley delade ett Terry Gilliam-inlägg om en kommande Vivian Stanshall-kväll i London, vilket fick mig att tänka att jag borde blogga om tre relativt nyutkomna brittiska fanzines.
Tankesprånget är inte så märkligt som det låter. Vivian Stanshall, och inte minst hans enda långfilm, Sir Henry at Rawlinson End, som är i centrum för festligheterna på Bloomsbury Theatre den 9 maj, är ju tillsammans med Bruce Lacey, Ivor Cutler och många andra ett exempel på en väldigt speciell brittisk paradgren som brukar kallas “humor” men i själv verket är ett slags sammansmältning av absurdism, ett fritt, “anarkistiskt” förhållningssätt till politik, konstnärlig sensibilitet och kärlek till nonsens.
Vi kan fortsätta att kalla detta “humor” så länge vi är överens om att denna humor inte har något som helst att göra med svenska stå-uppare och amerikanska talkshow-värdar.
Det är en typ av humor som man lätt förknippar med 60- och 70-talen men den är i hög grad levande fortfarande, även om den verkar ha krupit ner under jorden igen efter att ha stuckit upp sitt rotselleriliknande huvud under nämnda årtionden. Tre exempel på att den lever landade tätt efter varandra nyligen på min hallmatta i form av tre nyutkomna fanzines. The British Esperantist, Paul Barehams och Matthew Cheesemans, fotokopierade samlingar av bisarra annonser från dazumal, påhittade instruktioner till svårbegripliga produkter och meningslösa listor, är inne på sitt femte nummer, om jag räknat rätt. Idérik är ett epitet som inte riktigt räcker till. Det är tvära kast mellan alla tänkbara, och framför allt otänkbara, ämnen, och man läser i ständig ovetskap om det som återges är klippt från existerande källor eller utlopp för redaktörernas fantasi. Så här kan en liten saga låta.
The Disagreeable Oyster
BUNDY MINOR: But I’ve still got no clothes.
BUNDY: And oh, it’s beginning to rain.
BUNDY MINOR: What now? It’s nearly daylight.
BUNDY: Dawn breaks over Stunt. Is it like this at home? Does my house crouch in the half-dark?
BUNDY MINOR: As though it had eaten me in the night and was now digesting.
BUNDY: Tut, fanciful.
Om man inte tycker det är roligt så tycker man nog inte att resten av The British Esperantist är rolig heller.
BE-redaktören Paul Bareham har dessutom tillsammans med briljante illustratören Joseph Blakey gett ut Pseudo Scientist på lite tjockare papper, med två färger på omslaget och i en numrerad upplaga. Pseudo Scientist är mindre spretig och på sätt och vis mindre originell. Bareham driver, som man kan förvänta sig av titeln, hejdlöst med alla möjliga typer av “nyandliga” intressen. De tramsiga pseudonymerna staplas på varandra och det är bitvis ganska studentikost. Samtidigt är humorn av ett slag som direkt anknyter till framför allt Ivor Cutler – allt är skrivet med ett slags platt absurd låtsad dumhet som liksom arbetar sig in och blir roligare och roligare ju mer man läser. Här finns punchlines också men när man läst färdigt är behållningen ändå känslan av att man skådat in i en väldigt jobbig och väldigt torr persons inre.
Till slut Welcome To… The Nice Age som är författad, illustrerad, kopierad och häftad av Robin Tomens som till vardags håller igång två bloggar med inriktning på musik och konst. Welcome… består i huvudsak av upphittat material och kollage och humorn är mörkare, bistrare med tydliga rötter i den postpunkmiljö där jag själv första gången kom i kontakt med dadaister, konstruktivister och tyska expressionister. Med tanke på att Tomens nog är ungefär lika gammal som jag (dvs närmast uråldrig) har Welcome… en imponerande sprängkraft. När den är som bästa är den både arg och rolig, utan att för den skull bli didaktisk.
De här tre fanzinemakarna kommer knappast att hyllas med retrospektiver på Bloomsbury Theatre om 40 år men just nu håller de fanan högt för den typ av brittiska humor som gifter samman konst och nonsens på ett, åtminstone för mig, svåremotståndligt sätt. Berömvärt.
The British Esperantist och Pseudo Scientist
Welcome To… The Nice Nice Age
BCNVT / BIBLIOTEK 