Mai, the Psychic Girl (Kazuya Kudō & Ryoichi Ikegami, 1985-1986)

Från att jag var liten till någonstans i slutet av mina tonår så var serietidningar bland det allra bästa jag visste, men sedan dess har det blivit alltmer sällan jag har tagit del av mediet. Jag vet precis varför, superhjältetidningarna började trötta ut mig med sina evinnerliga slagsmål och wisecracks, och jag kände heller ingen attraktion till de ”mognare” independentserier som tog avstamp i socialrealism och självbiografiska upplevelser. Men den största orsaken var nog rent ekonomisk, vid det laget läste jag mest importer från USA, och i och med att priserna steg började det kännas ganska ovärt att betala trettio kronor för en tunn liten tidning som bara gav mig nöje i tio minuter. Jag hade dessutom upptäckt indiepopen, så jag var ju tvungen att lägga pengarna på skivor! Serieintresset har dock aldrig helt falnat, och jag brukar göra nåt försök om året att hitta något som kan tilltala mig, men nuförtiden är det nästan bara japanska serier med åtminstone tjugo år på nacken som klarar av att tillfredsställa mig.

Den första mangan jag läste var ”Lone Wolf and Cub” som publicerades på svenska i tidningen ”Samurai” (med den oerhört lockande texten ”rekommenderas ej till personer under fjorton år” på framsidan), och jag tyckte nog att den var rätt fräck till en början men ledsnade efter fyra nummer. Nåt år eller två senare när jag hade börjat beställa tidningar från Stockholmsbutiken Metropolis så dök det upp en japansk titel i deras nyhetsbrev som gjorde mig oerhört nyfiken, ”Mai , the Psychic Girl”, och att omslaget pryddes av en akvarell på en söt, storögd tjej gjorde väl inte det hela sämre. Jag identifierade mig vid det här laget mer med kvinnliga superhjältar i allmänhet, och Kitty Pryde i synnerhet, och det var nånting med den lite vardagliga tonen i bilden kombinerat med löftet om psykiska krafter som utgjorde en oerhörd lockelse. Det tog dock ytterligare nåt år eller två innan jag äntligen fick läsa ”Mai”, jag kände inte att jag hade råd att prenumerera på ännu en dyr importblaska, men vid ett sommarlovsbesök i Hufvudstaden hittade jag i princip samtliga nummer (#1 och #6 saknades) på nämnda Metropolis rea-hylla för nästan inga pengar alls.

Utöver det faktum att jag tyckte väldigt mycket om serien så har jag tyvärr inga klara minnesbilder över hur jag uppfattade den när det begav sig, men förra veckan fick jag ett ryck och plockade fram ”Mai” ur gömmorna, redo att dyka ner i den igen för första gången sedan början av 90-talet. Och vilket djupdyk det blev! När jag väl hade satt igång kunde jag inte sluta, och klockan var halv åtta på morgonen innan jag hade tagit mig igenom de över tusen seriesidorna. Jag gick och lade mig trött och rörd.

Handlingen som löper genom de 28 numren av tidningen är ganska rak och enkel: Mai är en 14-årig flicka som får reda på att hon besitter oanade psykiska krafter som hon ärvt genom sin döda mor, och som därför jagas av den onda organisationen ”The Wisdom Alliance” vilka vill använda henne som avelsmaterial för att skapa en superras som ska regera världen efter att de sett till att resten av mänskligheten bombats sönder av kärnvapen. Mai måste därför dels lära sig att hantera sina nyfunna, svårhanterliga krafter, samt skydda sig själv och sin far (och en liten hund) från Alliansens lömska attacker. Det är knappt några sidospår, och tack och lov inga ”kluriga”, ”oväntade” skeenden, bara bra, mänskligt drama, självfallet kryddat med sedvanlig japansk melodrama och sentimentalitet, samt de mest spektakulära actionsekvenserna jag någonsin skådat i en serietidning.

Om jag må ha blivit uttråkad av stridsscenerna i amerikanska superhjältetidningar, så gäller faktiskt det helt motsatta vad gäller ”Mai, the Psychic Girl”. Där jänkarna trasslar in sig i sida efter sida med råsopar som kryddas med hurtiga skämt så väljer japanerna ett betydligt mer expansivt, stramt och cinematiskt sätt att berätta på. Det kan löpa tio sidor utan att ett enda ord yttras, och ofta med bilder som får fylla en hel sida eller ett uppslag, vilket ger en närmast fysisk sensation när man läser. Mitt favoritparti i serien är det långa mittpartiet, då Alliansen har lejt en blond flicka från DDR med liknande krafter, Turm Garten, för att fånga Mai. Och även om jag hejar på Mai så är nog Turm min favoritkaraktär i hela serien, en hänsynslös, snarstucken tös, som introduceras via en magnifik scen där hon med sin kraft spränger ett flygplan med 300 passagerare bara för att röja undan en rival i en pianotävling. Och Turm fortsätter löpa amok, det finns en sådan anarkistisk glädje i att se en söt liten tjej döda folk och spränga saker till höger och vänster. De värdelösa, moderna CGI-filmerna hade fått mig att tro att jag var less på episk massförstörelse, men när man får det serverat på det här sättet, med elegans, grymhet, och estetisk fingertoppskänsla, då är det fan häftigt. Och vackert.

Jag blev väldigt tagen av att läsa om ”Mai”, och jag undrar om inte mitt 40-åriga jag älskade serien ännu mer än vad mitt tonåriga dito gjorde. När jag tog del av den senast så uppskattade jag den kanske enbart för vad den var, ett spännande och snyggt actiondrama om en tonårstjej i trubbel, men idag är upplevelsen så mycket större. Jag känner litegrann att jag har hittat ännu en bit av pusslet som visar hur jag blev den jag blev, så nära ligger vissa delar av verket min inre idévärld. Men om jag skulle försöka sälja in den till er andra: Jag älskar att det är en ”coming of age”-historia utan fokus på romantik eller sex, våldet är oväntat brutalt, alla kvinnliga karaktärer förutom den gamla gumman ser ut som Jennifer Connelly, det är väldigt lätt att som vänstermänniska se ”The Wisdom Alliance” som nån jävla Ayn Rand-sekt, och allt är förbaskat häftigt och snyggt och rörande. Allt på samma gång. Högsta betyg av högsta möjliga.