Home

Inspirerat av Ida Holmboms inlägg ”Tidigare 8 februari”:

1876, Dostojevskij till ”Mme. Ch. D. Altschevsky”: ”You write that I am squandering and abusing my talents on bagatelles in the Diary. You are not the first from whom I have heard that. And now I want to say this to you and others: I have been driven to the conviction that an artist is bound to make himself acquainted, down to the smallest detail, not only with the technique of writing, but with everything current no less than historical events relating to that reality which he designs to show forth. We have only one writer who is really remarkable in that respect: it is Count Leo Tolstoy. Victor Hugo, whom I extraordinarily admire as a novelist (only think: Tchutchev, who is now dead, once got positively angry with me on account of this view of Hugo, and said that my  ‘Raskolnikov’ was much greater than Hugo’s ‘Miserables’) is certainly prone to be too long-winded in his description of details, but he gives us most marvellous effects of observation, which would have been lost to the world but for him. As I am now purposing to write a very big novel, I must devote myself most especially to the study of actuality: I don’t mean actuality in the literal sense, for I am fairly well versed in that, but certain peculiarities of the present moment. And in this present moment the younger generation particularly interests me, and, as akin to it, the question of Russian family life, which, to my thinking, is today quite a different thing from what it was twenty years ago. Also many other questions of the moment interest me.”

Okänt år, Artur Lundkvist skriver till Stina Aaronsson från Paris: ”Både morgon och kväll är det stämning på gatorna, om förmiddagen en bråkig marknadsstämning med många åkdon och salustånd mitt i gatan, åtminstone på min närmaste, Boulevard de Ménilmontant – och om kvällen en susande, häftig och ömsint älskarestämning som vill egga en att uppge allt, glömma byxornas press och kragens vithet och bara gå med armen om en kvinnas liv, tillvarons enda mening.”

1925, Virginia Woolf: ”Sedan jag skrev sist, vilket är de senaste månaderna, har Jacques Raverat avlidit, efter att ha längtat efter att få dö; och han skrev till mig om Mrs Dalloway, ett brev som skänkte mig en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag undrar om jag den här gången faktiskt har åstadkommit något? Nåja, i alla fall inget jämfört med Proust som jag nu helt har försjunkit i. Jacques dog, som sagt; och genast började känslorna ansätta mig. Jag har inte längre någon lust att lyfta på hatten för döden. Jag vill lämna rummet i full färd med att tala, med en förströdd oavslutad mening på läpparna.”

1944, Hitlers doktor: ”Treated Patient A as always.”

1945, Hitlers doktor: ”For about ten days now the Führer has not gone out; he just goes up to one of the upper floors for one mealtime a day, according Arndt, but otherwise stays in his bunker. Even the big daily war conference has been held for some time now down in the bunker – for security reasons, as the Führer told me in conversation. The war conference did not end until five-thirty this morning, and that was followed by tea! Let’s hope there’s no early morning air-raid alert so he can get enough proper sleep. In the afternoon Dr Stumpfegger brought over the thermophore [a rubber bag filled with a heat-re- taining chemical] for the Führer’s eye.”

1996, Marguerite Duras: ”Ett helt liv har jag skrivit. Som en idiot har jag gjort det. Det är inte illa att vara sån. Jag har aldrig varit pretentiös. Skriver man hela livet, lär man sig att skriva. Det räddar en inte från nånting.”

2001, Lars Norén: ”Thommy Berggren ringde och väckte mig. Frågade om jag kommer på torsdag. Vad händer då? Pinter, det är Pinter. Jag kan inte. Fan, att du aldrig ställer upp. Jag berättade om trädgården, att jag hade sju sädesärlor på gräsmattan och fjärilar och humlor. Han frågade om det var mycket flugor. Ja, ibland, sa jag, eftersom vi bor granne med tre stora bondgårdar. Han sa att han en gång när han var på Gotland skulle vara tillsammans med en kvinna i ett hus men det var så mycket flugor i rummet att han tog en taxi därifrån.”

2002, Lars Norén: ”Jag kommer aldrig glömma den här dagen.”

Bonus: 1974, ospecificerat datum i april, Dagerman till Norstedts förlag: ”Broder. Förlåt mitt kontraktsbrott. Är det dödsstraff eller bara livstid? Jag föredrar en dödsdom. I morgon bitti, tidigare än i dag, lämnar jag den absolut sista artikeln, en kortare sak som skall placeras näst sist i boken. Den här hann jag inte skriva rent så fint som jag önskade, blir det några större fel så får jag väl ändra i korrekturet. Nu skall jag ut och begrava mig i min intecknade villa. Än en gång förlåt.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s