Bloggdagrar

Det kan emellanåt hända, när man
vaknar på morgonen, att man känner
sig bära något inom sig, som man
icke vet hvad det är men som närmast liknar
en hemlig lycka.

En måndag förra veckan upptäckte jag e-boken. Jag har i och för sig gjort det förut men nu hände det igen. En mulen, ledig måndag när jag bara inte kunde komma för mig någonting annat än att promenera bort min rastlöshet till musik.

Sitter först hemma och försöker läsa, lyssna, titta och skriva men kan omöjligt få ro. Tänkte först trycka ner en pocket i rockfickan men det blev för knöligt så jag begav mig ut, utan bok. Det skulle jag inte ha gjort.

Eller: det kanske jag visst skulle ha gjort annars kanske jag aldrig hade läst varken Vilhelm Ekelund Nordiskt och klassiskt eller Ola Hanssons Kåserier i mystik.

Himlen spricker upp. När jag närmar mig Bysis torg är det soligt och kaffet jag köper på Mellqvist dricker jag på uteserveringen. Promenad plus musik har fått mig på bättre humör och nu är det bara en god bok som fattas… Knäpper runt på telefonen. Det börjar klia av att bara gå in en gång till på Fb, Twitter eller Instagram. Surfar istället in på Litteraturbanken och laddar ned en bok av Vilhelm Ekelund och en av Ola Hansson. Av någon anledning. (Jag har tänkt läsa dessa författare ett tag nu, det var titlar som lockade, kanske valde jag dessa bara på grund av att de kom upp i den aktuella ordningen i listan över böcker på Litteraturbanken eller kanske på grund av någonting helt annat, någonting för mig dolt och oåtkomligt.)

Precis som när man ska välja musik så är det begränsingarna som skapar möjligheter och som gör att man lyssnar/läser på ett annat sätt och lyssnar/läser någonting annat. Att lyssna/läsa på olika sätt tycks helt enkelt kunna öka möjligheten att hitta fram till någonting nytt. (Man skulle till exempel kunna tänka sig en läsning av en klassisk, gammal text på telefonen gör att man tappar lite respekt och lite slängigt sådär bara börja läsa…)

Att sedan Ola Hanssons prosa, lätt och självklart porlande som vin, knockade mig rakt upp och ner är en annan sak. (Är inte Lifsdagrar egentligen bara det bästa Bcnvt-blogginlägget som aldrig skrivits?)

Det är icke blotta efterdyningen
af en god dröm, en förnimmelse som brister i
samma ögonblick som den når upp öfver själf-
medvetenhetens tröskel, likt en stigande, färg-
grann såpbubbla. Det är icke heller det hvi-
lande minnet af en bestämd lyckosam händelse
ifrån gårdagen eller den sofvande vissheten om
en förestående glädje. Går man tillbaka, finner
man ingenting, som skulle kunna ha framkallat
det sinnestillstånd, hvari man så oförhappandes
vaknat upp; går man framåt för att söka, finner
man heller ingenting. Det fattas hvarje som
helst yttre, synbar grund till ens lyckliga stäm-
ning; den har legat på ens säng, när man vaknat;
man har fått den till skänks på samma
outgrundliga vis, hvarpå vi såsom små på mor-
gonen funno tuppen ha värpt sina goda ting
mellan sista bladet och bandet i vår abc-bok.
Man stiger upp: man tycker rummets dager är
ljusare, gladare än eljes; man gör sin toalett:
hvarje liten detalj går så märkvärdigt lätt undan
i händerna, det är som om någon lagt allting
till rätta för en, och man är så alldeles särskildt
tillfredsställd med allting; man kommer ut:
naturen är så frisk som vore den skapad först
i denna morgonstund, ren som en kropp, hvilken
nyss stigit ur badet, och människorna se så glada
ut, som om de en gång för alla kastat af sina
maror, och så goda, att man är frestad gripa
deras hand och tacka dem och le med dem.
Men det allra underligaste är, att alltsammans,
naturen och människorna, icke mera är detsamma
som det varit förut och senast i går, utan något
helt annat, något som man aldrig känt förut och
hvars tusen oanade små hemligheter man nu
upptäcker och njuter. Denna värld, om hvilken
man för tolf timmar sedan visste allt annat än
att den vore den bästa af alla världar, är med
ens vorden till paradiset; och man själf lust-
vandrar däri som ett barn med nya, obrukade
sinnen.