Home

gideonsdaughter2

Att Mike Leigh är den brittiska arbetarklassens filmpoet framför andra vet alla filmintresserade i Sverige, men hur kan det komma sig att så få har klart för sig att Stephen Poliakoffs filmgärning är för de styrande klasserna vad Leigh är för de styrda? Tanken slog mig senast jag såg Gideon’s Daughter  – Poliakoffs mästerliga skildring av det sena nittiotalets PR-drivna eurostarresa mot nyliberalt nirvana.

Till det yttre handlar Gideon’s Daughter om en PR-guru (Bill Nighy) som genomgår en kris när hans dotter (Emily Blunt) flyttar till Edinburgh för att gå på universitetet. Filmen utspelar sig sommaren 1997, efter New Labours valseger, och delas i två delar av prinsessan Dianas plötsliga bortgång i en bilkrasch och den brittiska nationens närmast psykotiska reaktion på detta.

Gideon är, liksom Paul i Friends & Crocodiles från samma år, ett slags åttiotalsentreprenörer som Poliakoff har en klockarkärlek till – vildhjärnor och individualister som råkar var på rätt plats vid rätt tillfälle och av omständigheterna blir upphöjda till “stora män”. Liksom Leigh har Poliakoff en alldeles för djup kärlek till människorna för att döma de som på grund av en viss moralisk svaghet och brist på motståndskraft låter sig dras med. Det dröjer inte länge förrän man inser att Gideon är något av en charlatan med förmågan att måla upp tilltalande – och dyrbara – visioner för män med för mycket pengar, en av många som drar nytta av ett system som i grunden är ruttet.

Bill Nighys stora tillgång som skådespelare är att det finns något distanserat, outgrundligt i hans personlighet som gör hans rollfigurer omedelbart igenkännliga och som här fungerar klockrent. Gideon klarar inte riktigt att komma sin dotter så nära som han skulle önska. Det finns visserligen en konkret anledning också – hans svek, åter på grund av moralisk svaghet, mot Natashas moder på hennes dödsbädd, men en mer närvarande och tydligare personlighet borde ha överbryggat det förtroendegapet för länge sedan. När så Natasha flyttar till Skottland utan att far och dotter lyckats finna varandra är krisen ett faktum.

Samtidigt ser Gideon mer och mer sitt jobb med samma distanserade och förtvivlade blick, men till och med när han missköter det grovt betraktas hans (brist på) handlingar som geniala. Om Poliakoff hyser en viss förståelse för enskilda människors roll i det här märkliga spelet så är hans kritik mot PR-maskineriet kring företagsledare och politiker obönhörlig. Dianas död är genialt infogad i den här kritiken. Poliakoff gör inte misstaget att påstå att bilkraschen och de efterföljande sorgemanifestationerna – här symboliserad av blomstergatan utanför Kensington Palace – var regisserade utan föreslår i stället att nationen själv var så djupt marinerad i en PR-driven kultur att till och med ett chockartat dödsfall i kungafamiljen utan egentlig styrning formades till ett slags kollektivt PR-jippo.

Dessa teman och några till tas också upp i en dokumentär om Poliakoff som medföljer som extramaterial i boxen som spelats så flitigt i vår dvd-spelare. Av någon anledning hade jag missat att se den tidigare och när jag nu gör det slås det hur dåligt den lyckas visa vad det är som egentligen gör Poliakoff unik. Det stämmer att han är rasande skicklig på att väva samman det personliga och det politiska och på att bolla med flera teman, men det är något annat som gör hans filmer så förtrollande, något undflyende och mycket mer svårgripbart.

Det finns en ramhistoria till Gideon’s Daughter som jag tror ger en nyckel. Gideons historia berättas av Sneath (Robert Lindsay), en (givetvis) något opportun författare, som är en av huvudpersonerna i Friends & Crocodiles. Han dikterar den för sin nyanställda, från början skräckslagna, sedan alltmer uppslukade, unga sekreterare. Allt som sker är alltså silat genom Sneaths minne och det är just det faktum att historien utgörs av minnesbilder som ger den en undflyende karaktär. Vissa händelser är glasklara – så som en del minnesbilder är – men kanske inte nödvändigtvis helt sanningsenliga. Andra är insvepta i ett sensommardis som är kongenialt inte bara med tidpunkten då handlingen utspelas utan även, visar det sig i slutet, med tidpunkten då historien berättas av Sneath.

Hela tiden är Poliakoff intensivt medveten om hur minnet påverkar oss. Händelser som måste ha varit banala och till och med grymma i sin påtaglighet när de inträffade framstår ofta i ett nostalgiskt skimmer i hans filmer. Att han är kritisk till många aspekter av det senkapitalistiska samhället är klart, men han förstår också lockelsen som flotta lantgods, spektakulära fester och en glittrande yta utövar och är en mästerlig skildrare av denna lockelse.

Till sist några ord om en starkt bidragande faktor till den speciella atmosfären inte bara i Gideon’s Daughter utan i de flesta av Poliakoffs filmer, nämligen musiken. Adrian Johnston heter kompositören som en gång var trummis i The Waterboys. (Någon som minns dem? Nej, tänkte väl det.) Johnstons musik fångar och förstärker på ett suveränt den dagdrömska stämningen utan att egentligen vara minnesvärd i sig. Jag kan inte påstå att jag minns något enda tema och det är nog heller inte poängen. Johnstons musik till Poliakoffs filmer låter alltid ungefär på samma sätt och har alltid ungefär samma stämningsläge och det är precis som det ska vara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s