Home

IMG_0618

Första kvällen i Lissabon letar vi efter ett någonstans att äta middag. Vi tittar över torget och bestämmer oss för det första stället vi får syn på. Det heter Cafe Martinho D’Arcada och även om jag kanske borde ha hört talas om det tidigare blir jag paff när jag ser att stället är lika mycket restaurang som ett slags informellt museum för Fernando Pessoa. ”Han brukade sitta vid det där bordet och skriva”, säger servitören. Pessoa är inte bara är en av Portugals numera största litterära ikoner, utan även en favorit för mig. På alla Cafe Martinho D’Arcadas väggar hänger stora svartvita fotografier som har med Pessoa att göra. Under vår weekend ser vi Pessoas lustiga nuna även på tygväskor, anteckningsböcker och väggar runtom i Lissabon. På Cafe Martinho D’Arcada känns Pessoa-inramningen trevlig och passande, på rätt sida av turistfälle-kommers.

Pessoas mest kända bok The Book of Disquiet (Orons bok på svenska; ursprungligen utgiven 1982, 47 år efter Pessoas död) består av ett antal dagboksliknande fragment. Antalet och ordningen skiljer sig helt beroende på utgåva och språk. Det är inte en bok man behöver läsa från första till sista sida, istället kan man bläddra, hoppa över, återvända, fastna för något, skumma, i den ordning man känner för. Boken utspelar sig i Lissabon och det är trevligt att känna igen gatunamnen efter att själv ha varit i staden. Men om det är flanörprosa, och det är det nog, så handlar det mer om att planlöst vandra runt i Pessoas och ens egna drömmerier än bland gatorna.

Många av raderna i The Book of Disquiet påminner om en viss sorts vacker, halvmisantropisk pop-lyrik från 1980-talet (”I just wish my life could be as strange as a conspiracy” från Felts ”Primitive painters” är en rad som skulle kunna ha funnits med bland Pessoas fragment). Så jag föredrar att läsa den på engelska, trots att det inte är originalspråket. På svenska märker jag att jag stör mig ibland. Engelskan innebär en distansering, både hos poptexter och Pessoa, där det poetiska mer sällan blir patetiskt. När jag läste The Book of Disquiet för första gången, för 10 år sedan, fastnade jag för en passage som jag tipsade The Embassy om och som de tryckte i bookletten till sin skiva Tacking. Jag gillar den fortfarande:

Only what we dream is what we truly are, because all the rest, having been realized, belongs to the world and to everyone. If I were to realize a dream, I’d be jealous, for it would have betrayed me by allowing itself to be realized. “I’ve achieved everything I wanted,” says the feeble man, and it’s a lie; the truth is that he prophetically dreamed all that life achieved through him. We achieve nothing. Life hurls us like a stone, and we sail through the air saying, “Look at me move.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s