Fairy Florence (Masami Hata, 1985)

Om någon gav mig chansen att dela ut ett pris till den eller de som har betytt mest för min personliga kulturkonsumtion de senaste åren så skulle det inte gå till någon officiellt erkänd organisation eller person, utan snarare föräras ett för mig okänt antal personer som under sina alias sprider det obskyras evangelium. Jag talar om internetvärldens fansubbare, dock inte den typen som kastar sig över tangentbordet för att vara först med att texta den senast läckta Hollywood-rullen, utan de tappra själar vilka gett mig och många andra chansen att förstå vad som egentligen försiggår i en mängd filmer från världen över som av olika orsaker har hamnat i marginalen.

Bland alla dessa cinematiska upplevelser finns det en speciell plats i mitt hjärta för filmerna från det japanska bolaget Sanrio, som utan tvekan mest är kända för lanserandet av karaktären Hello Kitty och hennes vänner. Deras filmer var kraftigt inspirerade av Disney, men man finner där, i sedvanlig japansk ådra, ett mörker och vemod som Walt och hans anhang ytterst sällan utsatte sin publik för. Det är svårt för mig att välja en absolut favorit ur Sanrios produktion, jag älskar verkligen de två filmerna om den snälla, lilla enhörningen Unico (vilka förvånansvärt nog släpptes på både dvd och bluray i USA häromåret) samt Romeo och Julia-historien ”The Legend of Sirius”, men den mest bildsköna och hallucinogena av dem alla är nog ”Fairy Florence” från 1985, så jag väljer att skriva om den.

”Fairy Florence” är med största sannolikhet Sanrios egen version av Disneys ”Fantasia”, men skamset nog har jag aldrig sett den sistnämnda, så jag baserar detta antagande på det faktum att båda anses trippiga och har ett soundtrack bestående av kända, klassiska stycken. Historien skildrar pojken Michael som går i musikskola för att lära sig spela oboe i en orkester, men som ständigt kommer försent då han helst spenderar sin tid med att ta hand om blommorna i skolans växthus. En dag hittar han en sönderslagen kruka med en vissnande begonia i, och efter att ha tagit hand om och räddat växten får han under nattetid besök av blomsterälvan Florence som vill tacka honom för allt han har gjort för henne och hennes gelikar. Florence ger Michael ett trollspö som ger honom möjlighet att följa med henne till blommornas värld, där kärlek och Little Nemo/Busby Berkeley-doftande äventyr väntar, ända tills vintern annalkas…

Jag är långt ifrån någon expert, men animé från 60- till tidigt 80-tal är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. ”Fairy Florence” må komma från slutet av den eran, men den innehåller det mesta som är fantastiskt med genren när den är som bäst: elegans, omöjlighet att tydligt definiera verkets målgrupp, samt en intensiv, intensiv skönhetsdyrkan. I vissa partier av filmen, t.ex. scenerna i skolan eller när blommornas rike invaderas av en fiende, kan man förnimma vilket årtionde den är animerad, men i princip allt som involverar blomsterälvorna skulle lika gärna kunnat vara gjort fyrtio år tidigare. Jag skojar inte, om någon hade visat mig vissa scener och sagt ”det här är en tecknad film från 1945” så hade jag svalt bedrägeriet med hull och hår.

Poetisk, vimsig, lite sorglig, med några sekvenser som nog är den mest renodlat feminina psykedelia jag någonsin beskådat i en film, ”Fairy Florence” är ett vackert litet mästerverk som borde uppskattas av esteter världen över, särskilt om man är ett fan av såväl H.C. Andersen som art nouveau. Tyvärr känner jag inte till något engelskvänligt släpp av filmen, möjligen att det finns dubbade VHS-utgåvor att tillgå, men den enda dvd jag är medveten om är den otextade från Japan. Så bege er ut på det världsomspännande datornätverket och leta, det finns åtminstone två solida torrentsidor där den går att hitta. Jag tänker dock inte nämna namnet på dem, nån måtta får det vara, en film som denna förtjänar åtminstone en liten utmaning.