Home

Jag lyssnar och jag lyssnar och jag kan ha lyssnat i, ja, årtionden och så plötsligt en dag kommer jag på vad det är jag egentligen hör. Vad det är som gör att jag fortsätter att spela just den här skivan och inte någon annan. Varför den här musiken alltid tycks komma med på mina spellistor och, på sin tid, på blandskivor och kassetter. Nästan så att jag har fortsatt att lyssna bara för att jag någonstans, utan att egentligen veta om det, alltid har undrat. Att det i den här musiken hela tiden fanns hemligheter kvar att upptäcka.

Something Else med The Kinks och Climate of Hunter med Scott Walker är två sådana skivor som jag alltid tycks återkomma till. Låtarna på Something Else kan jag i stort sett utantill. Förutom Dave Davies rätt kassa Love Me Till The Sun Shines älskar jag dem allihop. Climate of Hunter är mer svårfångad ändå helt fantastisk även den. Möjligen skulle jag kunna vara utan avslutande Blanket Roll Blues (och Mark Knopflers jobbiga gitarrspel). Men saken jag vill komma till är att det ju inte handlar om låtarna, mitt lyssnande. Inte bara. Att det inte är melodierna eller texterna eller ens framförandet på dessa skivor som gör att jag så ofta återvänder till dem.

När jag en dag sitter på bussen med lurar i öronen och Rawhide slumpas fram efter Lazy Old Sun är det som att jag anar något. Jag lyssnar på den här musiken men jag lyssnar också utanpå musiken. Jag lyssnar på mellanrummen och själva ljudet av musik. De här två skivorna låter verkligen helt aparta. Helt olika varandra. Och att en av anledningarna till att jag tycker om dem så mycket är just denna olikhet; det (vad det nu är) som så distinkt är dessa skivor och inga andra. Ett sextiotal och ett tidigt åttiotal som verkligen låter helt annorlunda jämfört med allt som spelas in idag. Någonting förlorat, omöjligt att återskapa.

Jag skulle kunna säga att jag gillar de här skivornas väldigt olika ljudbilder. Men vad är en ljudbild? Hur beskriver man egentligen en sådan? Med en ljudtext? “föreställning om (minnesbild av) det hörselintryck ett (språk)ljud l. en ljudförbindelse (särsk. ett ord o. d.) åstafikommer”, är den fantastiska beskrivning av ordet man hittar i Svenska akademiens ordbok.

Vad detta också kan handla om är hur man fortsätter att lyssna bara just så länge som musiken fortfarande besitter förmågan att förundra. Så länge det fortfarande finns någonting i musiken man inte kommer åt. En väldigt liten del av den musik man hör fortsätter att inneha den här förmågan i decennier, en ännu mindre andel hela livet. Den mesta musiken tröttnar man på rätt fort. (Även om den, ofta inlindat i ett lätt nostalgiskt skimmer, tycks kunna återkomma till en någorlunda regelbundet med, säg, en tio, tjugo års mellanrum.)

Innebär detta att jag inte kommer att lyssna lika mycket på Climate of Hunter och Something Else framöver? Möjligen är det så.

(Jag får äntligen gå vidare till The Village Green Preservation Society och Tilt.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s