Author: Petter Herbertsson

Jag gillar fisk. Jag gillar att äta fisk och att kolla på exotisk fisk i olika typer av miljöer (har exempelvis med stor behållning besökt minst två sydeuropeiska städer som skryter med att dom har världens största akvarier). När jag var liten metade jag väl som alla andra barn uppvuxna på 70- och 80-talen, men det… Continue reading Fiskjazz →

  Ett av dom mer stämningsfulla ögonblicken när det gäller mitt musiklyssnande torde vara för en tio år sedan sådär, en mörk höstkväll i Malmö när jag kom hem från jobbet och fick för mig att sätta på Köhntarkösz med Magma på högsta volym. Ute stormade det så att jag trodde att fönsterrutorna skulle gå… Continue reading Magma, The Tivoli 10/10 →

Bokmässan, Göteborg, Hylingers Göteborg. Efter att i flera timmar ha ålat omkring i folkmassan och gjort mitt bästa för att hinna med mer eller mindre intressanta föredrag samt undersökt de smalare förlagens montrar och letat efter fynd bland antikvariaten (hittade bland annat originalupplagan av Morels uppfinning för 30 spänn!) lurar jag med Elias på en öl som… Continue reading Sammanhangens dunkla strukturer →

Vi går genom Stockholm, det behagliga ljuset sticker oss i ögonen, på vattnet solblänk som påminner mig om blåa ölburkar som kastats i någon hamn på 70-talet då jag hade flytväst och isblont hår. På Moldau beställer vi varsin gigantisk schnitzel av en frodig madame, en kille vid bordet bakom får in en 5-litersöl i… Continue reading 20 år yngre eller tio år äldre →

Några ord innan jag börjar: det var tänkt att vi skulle ge ut en bok om musiken under 2010-talet. På ett tidigt idéstadium såg upplägget ut såhär: varje person skriver två texter, den ena ska handla om en skiva som man gillar och som har mindre än fem omdömen på Kritikser.se, och den andra om… Continue reading Artflop →

SKIVA: MOST VALUABLE PLAYERS - LEFT (KALLIGRAMMOFON, 2013 ) ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 1 En gång för mycket länge sedan bildade jag och mina kompisar ett popband. Det var en sommar i Lund i slutet av 80-talet, en av många kvällar vi satt i Botaniska Trädgården och drack vin ur plastmuggar och åt smörgåsrån som… Continue reading Tågresor utan slut →

"It has been said that Anna Kavan wrote in a mirror. The body of work left by the now obscure British modernist represented a constant inquiry into her own identity, and the invention of a personal mythology - or demonology, as it would become later in her career. The experience of reading Kavan's work one… Continue reading Ett skrämmande författarskap →

Var på besök hemma hos farsan och grävde bland gamla foton. Inte världens bästa skärpa, men han med blont långt hår och Min Hästtröja är Ted Gärdestad, han med långt svart hår, skägg, mustasch och glasögon är Mikael Ramel, och han med inget hår alls är Povel. Det var på 70-talet.

Går omkring i det osynliga Malmö, det parallella. Det aviga. Ligger på knä och fotograferar gräs, små fåniga blommor som jag inte vet namnet på, tistlar, misslyckade stenmurar. Korroderade betongfundament, veckad plåt, kvarglömd spik, rester efter en utdöd civilisation. Projektet jag håller på med saknar ännu namn, men det handlar om att tonsätta bortglömda platser i min… Continue reading Skuggornas overkliga rostfläckar →

Fredag kväll: ser Audrey Hepburnfilmen How To Steal a Million för säkert 25:e gången, studsar som vanligt till vid den gladlynte tjockisvakten som gömmer en vinflaska i en skurhink, vem var han egentligen? Stor som en valross med en mustasch som han antingen vrider upp eller ner beroende på sinnesstämning, och som bara har en… Continue reading Moustache! →

Gigantiska byggnader i polerat glas och stål, en tunnelbana som aldrig slutar rulla, skyltdocksmänniskor i rulltrappor på väg upp ur underjorden till asfalten ovan. Luften är kylig och luktar freon: det är natt i metropolen, men konstgallerierna, barerna och multibiograferna har just öppnat och blinkar som små kulörta dioder i stadens fraktallabyrint. Dess kromglänsande gatunät,… Continue reading Visic →