POP GROUP POP SOUND POP GROUP POP SOUND POP GROUP POP SOUND The Pretty Things som library music-leverantörer

Text: Jonas Ellerström (jonas@ellerstroms.se

Det finns musiker och band som alltid verkar ligga i framkanten. Vare sig de kommer ur avantgardemiljöer eller helt enkelt har originellare idéer än andra framstår de (i alla fall i retrospektiv) som föregångare. Och så finns å andra sidan de som aldrig är i fas med sin tid, som från scen och på skiva presenterar kärleksfullt instuderade versioner av stilar som redan passerat bäst-före-datum.

Det märkliga med londongruppen The Pretty Things är att de lyckades placera sig i bägge facken. De var både plagiatörer och pionjärer, och de sprängde också ramarna för ett rockbands ordinarie verksamhet genom att under en period vara leverantörer till filmbolag, radiostationer och varuhus av sådan anonym bakgrundsmusik som i England benämndes library music och i Sverige ofta fick det nedlåtande namnet hissmusik.

Liksom The Rolling Stones döpte sig efter en låt av Muddy Waters hämtade gitarristen Dick Taylor, sångaren Phil May och deras kompisar sitt bandnamn från Chicago, närmare bestämt från Bo Diddleys ”Pretty Thing”, inspelad 1955. Namnvalet var en deklaration av stilideal men hade också en ironisk, nära nog provokativ dimension: Pretty Things tonade inte fram som några sötnosar utan tvärtom som oborstade, uppkäftiga och högljudda slynglar.

I det avseendet lyckades de nog överträffa Rolling Stones (som Taylor för övrigt hade spelat bas i en tidig version av). Men musikaliskt låg de både tidsmässigt och kompetensmässigt efter. När deras första, självbetitlade LP kom ut 1965 var den brittiska rhythm’n’blues-vågen redan på väg att ebba ut. Phil May var inte heller en lika karismatisk sångare som Mick Jagger, och Dick Taylor och Brian Pendleton inte en lika säker gitarrduo som Brian Jones och Keith Richards. En mer besynnerlig detalj, som lär ha spelat sin roll, var att Taylor hade skägg, vilket fick honom att se ut som en jazzsnubbe. Det förtog en del av Pretty Things farliga image och gjorde att de inte fick en lika tydlig gruppidentitet som den Stones och framför allt Beatles medvetet utvecklade.

Det hindrade inte att Pretty Things inledningsvis hade relativt stora framgångar. Singeln ”Don’t Bring Me Down” från hösten 1964 nådde tionde plats på topplistan, och den första fullängdaren ännu högre. Men Englands två starkaste kompositörspar, Lennon/McCartney och Jagger/Richards, hade redan lämnat bluesen och femtiotalsrocken för Tamla Motown-soundet, och framför allt börjat producera rader av egna låtar som alla blev klassiker.
Av de tolv numren på Pretty Things första LP var två skrivna av Jimmy Reed, två av Chuck Berry och inte mindre än fyra av Bo Diddley. Till den andra, Get the Picture, som släpptes i december 1965, hade May och Taylor skrivit hälften av låtarna, men det stod klart att de inte hade någon självklar hitpotential. Den sista lilla singelframgången hade kommit under sommaren med en cover på Solomon Burkes ”Cry to Me”. Typiskt nog – Pretty Things hade också ett mått av otur – gjorde Rolling Stones strax därefter sin version av låten.

Till inspelningen av Get the Picture hade gruppens skivbolag Fontana kallat in hjälp från studiomusiker. Det berodde dels på att trummisen Viv Prince blivit kvar på Nya Zeeland efter en kaotisk turné – enligt anekdoten vägrade Prince skiljas från sitt halvdussin whiskyflaskor och klev av planet igen. Pretty Things råa och oslipade sound, som kunde vara nog så effektivt från en klubbscen, behövde också stagas upp och fyllas ut i studion av proffs som gitarristen Jimmy Page och pianisten Nicky Hopkins. Detta var inget ovanligt, såväl The Kinks som tidiga The Who fick stå ut med att producenter underkände gruppmedlemmars insatser och lyfte in ”a session man – a chord progressian”, som Ray Davies fräste till i ”Session Man” (1966).

Men studiomusikernas bidrag till Get the Picture var mycket begränsade jämfört med den behandling som Pretty Things tredje LP Emotions fick våren 1967. Baksidestexten är skriven av orkesterledaren och arrangören Reginald (Reg) Tilsley och inleds: ”I shall never forget the expressions on the Pretty Things faces when they first met the ’not so pretty’ near middle-aged session men who were to accompany them on this album. Remarkably, and within minutes, a great atmosphere and mutual respect were struck up resulting in a perfect marriage”.

Tilsley beskriver därefter hur samarbetet gått till, hur han blev inkallad av producenten Steve Rowland, träffade grabbarna på puben och sedan fick demoskivor med gruppens nya material, allt skrivet av May, Taylor och den nye basisten Alan Waller. Till nio av de tolv låtarna gjorde Tilsley arrangemang, och berättar detaljerat hur han valt att sätta samman tre små grupper av bleckblåsare och stråkmusiker, plus en harpist, snarare än att arbeta med en fullskalig orkester.

Samtliga musiker och deras instrument räknas upp. Slutligen bygger Tilsley ut bilden av mötet mellan rockbandet och bakgrundsmusikerna i Fontanas studio, och får det att verka som en idyll där saxofonisten Johnnie Grays mustasch vajar i takt med Phil Mays hårsvall. Det är möjligt att detta är en verklighetsförfalskning.

Rockhistorien, sådan den tar form i uppslagsböcker, CD-häften och på nätsajter, ger mestadels en annan bild av inspelningarna: orkesterinsatserna gjordes som pålägg i efterhand, utan bandets godkännande, skivan kom till bara för att fullfölja kontraktet med Fontana och så vidare. Medvetet eller omedvetet vill namngivna och anonyma skribenter, ibland med hjälp av uttalanden från gruppmedlemmarna, pressa tillbaka Pretty Things i myten om det överkörda bandet, rockrebellerna som aldrig frivilligt skulle släppa en cello eller en trombon i närheten av sina rifforgier.

Men flera saker talar emot en sådan rockistisk historieskrivning. Man behöver inte lita 100% på vad Tilsley skriver i sin baksidestext om skivbolagets, producentens och gruppens gemensamma ambition att förnya Pretty Things sound, men hans entusiasm inför uppdraget att arrangera låtarna är tydlig: ”the ideas seemed to create themselves and the notes also seemed to write themselves”. Det sätt på vilket sedan Tilsley utförligt beskriver tankarna bakom vissa arrangemang stämmer dåligt med åsikten att han bara hyrts in för att smeta orkestersirap över bandets storstadsblues.

Först och främst är det låtarna på Emotions som ger besked om att Pretty Things ambitioner nu var helt annorlunda än på deras två första LP-skivor. Den senaste singel gruppen släppt, ”Progress” på hösten 1966, hade redan inhyrt blås, kanske mest i ett försök att göra en variation på amerikansk sydstatssoul. Och de nya låtar som skrivits till skivan hade inget att göra med den bluesrockmall som bandet tidigare följt. De saknar ofta ordinär vers-refrängstruktur och textmässigt har May tagit ett stort steg framåt. Sommaren 1966 hade Pretty Things spelat in en lite poänglös cover på Kinks ”A House in the Country” som singel, och influenserna från Ray Davies syns direkt i låttitlar som ”Death of a Socialite”, kanske också ”Photographer” – men de snapshots som Phil May tagit av det ännu prepsykedeliska swinging London är mer melankoliska och mindre ironiska än Davies texter.

Det är ett stämningsläge som Reg Tilsleys arrangemang och instrumentation fint plockar upp. Mot föreställningen om enbart efterhandspålägg talar skivans noggranna produktion – alla tidigare Pretty Things-inspelningar låter i princip som livetagningar i studion, skramliga och burkiga, men på Emotions är ljudet flera gånger bättre, distinktare och mer organiserat. Dick Taylor spelar ofta akustisk gitarr, Skip Alans trummor är återhållsamma och basen melodisk. På sammasätt som Tilsley brutit ner sin orkester i små ensembler uppträder också bandet i olika mindre kombinationer, en helt annan attityd än det tidigare kollektiva brötandet. Den mest markanta skillnaden ligger kanske i Phil Mays sångsätt. Plötsligt visar han sig vara en känslig och bra vokalist, och de tröttsamma maneren att ryta och gläfsa är helt borta. Han verkar helt enkelt ta de nya låtarna och deras texter på allvar.

Hade inte brottet med Pretty Things tidigare stil varit så radikalt – inte ens Beatles gjorde motsvarande nittiograderssvängar – och skivans melodier bara lite starkare och tydligare, hade Emotions kanske blivit en inte bara konstnärlig utan också kommersiell framgång. Som det är har 2020-talets sofistikerade poplyssnare en liten pärla att upptäcka.

Men som det var sålde Emotions dåligt, bandet hade inte längre någon tydlig identitet och det nya kontraktet med EMI, tidens både största och vassaste bolag, medförde inte några omedelbara inspelningsmöjligheter. I det läget gav kontakten med Reg Tilsley en oväntad inkomstchans. Han hörde till de orkesterledare som arbetade åt library music-producenten Music De Wolfe, och gjorde nu en andra insats som arrangör åt Pretty Things. Fast under det namnet kunde de ju inte spela in åt ett annat bolag än EMI, så den tiotumsskiva (librarybranschens fram till dess vanliga format) som gjordes sommaren 1967 fick namnet Electric Banana, fritt fram att uppfatta också som gruppnamn.

Bakom omslagets till hälften skalade banan (likheten med Andy Warhols Velvet Underground-omslag från samma tid är antagligen ett rent sammanträffande) löpte diagonala rader med en form av innehållsdeklaration: POP GROUP POP SOUND POP GROUP POP SOUND POP GROUP POP SOUND…

Den här första Electric Banana-skivan, ”with Tilsley Orchestra”, knyter direkt an till de engelska försöken att återskapa det stompiga soulsoundet från Memphis och till Pretty Things egen ”Progress”-singel. Tilsleys blåsarrangemang limmar tätare mot gruppljudet än på Emotions men är samtidigt konventionellare. Det gäller också låtarna – ”Walking Down the Street”, ”If I Needed Somebody” m fl – och deras texter.

Ovanligt nog för en libraryskiva är Electric Banana inte helt instrumental, utan man har valt den skall vi säga originella lösningen att presentera låtarna med sång på ena sidan av tiotumsskivan och med sången bortplockad på den andra.

Effekten är rätt besynnerlig. Med sång är låtarna omärkvärdiga, och vetskapen om att de är inspelade sommaren 1967 gör dem till försenad brittisk soul, inget mer. Instrumentalversionerna, där det av Tilsley arrade blåset framträder tydligare, förskjuter omedelbart stämningen från rökig, öldoftande klubb till cocktailbar eller något fashionabelt, nyöppnat diskotek. Musiken lyfter ur rockmiljön och låter som just vad den skulle kunna ha använts till: bakgrundsmusik i en smart tv-serie som Helgonet. Ett av de svartvita avsnitten, givetvis.

Faktiskt går det att få fram uppgifter om några sammanhang där Pretty Things Electric Banana-inspelningar användes. Det gäller dock inte den första skivan utan de två följande med de föga fantasirika namnen More Electric Banana (1968) respektive Even More Electric Banana (1969), båda utgivna i LP-format av Music De Wolfe. Den music hall-artade låten ”What’s Good for the Goose” användes liksom ett par andra i Menachem Golans och Norman Wisdoms långfilmskomedi med samma namn (dess svenska titel var genialt nog Panik i brallorna), vilket kan betyda att den gjordes på direkt beställning. Andra låtar användes i ett par mjukporrfilmer och i Michael Armstrongs B-skräckfilm Haunted House of Horror (1969), där Reg Tilsley stod för musiken och förre tonårsidolen Frankie Avalon spelade huvudrollen.

Musiken på de två senare Electric Banana-skivorna är flummig hårdrock, någonstans i närheten av samtida londonband som Pink Fairies och Hawkwind; i bluesigare stycken kan det rentav låta Cream. Bandets tillfällige trummis John Alder, alltid känd som Twink, spelade också i Pink Fairies, medan den
nyrekryterade John Povey lade effektiva orgelstämmor och kompade bakom Dick Taylors allt intressantare gitarrspel. Det kan verka lite förvånande att May, Waller och Taylor sålde så pass bra sånger för en engångssumma, till att under ett anonymt namn läggas på skivor som inte fanns i den vanliga
handeln. Men uppenbarligen hade de ett fantastiskt flyt i låtskrivandet, och sina musikaliskt och textmässigt ambitiösare saker sparade de till Pretty Things egna album.

Reg Tilsleys namn försvinner från dessa skivor, liksom andra utsmyckningar än tillfälliga tjejkörer. Omslagen ser alla likadana ut, med de allt längre titlarna draperade runt den halvskalade bananen (tryckt i rött eller blått) och med det diagonala mantrat POP GROUP POP SOUND POP GROUP POP SOUND att fylla ut resten av ytan. Men pop var det inte längre, musiken var rock, med psykedeliska inslag på den tredje bananskivan och med ett par rätt fina ballader som variation. Inspelningsteknik och ljud verkar ofta ha återvänt till burkstadiet, men det kan också vara en effekt av de enkla CD-återutgåvor jag lyssnat på.

Reg Tilsley gjorde som orkesterledare och kompositör inspelningar för Fontana, De Wolfe och andra bolag från 1967 och ett tiotal år framöver under en mängd försiktigt varierade namn: Reg Tilsley and His Group, Reg Tilsley and His Music, Reg Tilsley and His Orchestra, The Reg Tilsley Orchestra, Reg Tilsley and His Players, The Reg Tilsley Sound… Många är libraryskivor med de för branschen typiska beskrivningarna av styckena på baksidorna. ”Jim’s Pad” på LPn Heavy Gravy (1970) anges vara en ”strong swinger”, ”Shot in the Arm” har ”heavy, driving rhythm – fuzz guitar” och ”Speculation” varudeklareras som ”Horror, nightmares, etc.”

Den oftast storbandsjazzartade musiken är långt mer typisk för libraryskivor än Electric Banana-albumens egentligen mutationsfria pop och rock: här finns inslag av exotica vad gäller instrumentering och melodik, charmigt naiva imitationer av vad som uppfattas som moderna stilar och hela tiden känslan av att det man lyssnar till är ett slags odefinierad programmusik: Reg Tilsley och hans orkester beskriver något utan ord, men vad detta något är saknas facit för.

Electric Banana-albumen hörde till de första libraryskivor som blev kända av vanliga lyssnare och eftersökta av samlare. Eftersom kompositörsnamn angavs på De Wolfe-etiketterna kan det inte ha varit svårt att lista ut vilken grupp som dolde sig bakom pseudonymen. Också Soft Machine, eller medlemmar ur gruppen, lär ha gjort libraryinspelningar men de skivorna är närmast okända. I uppslagsboksposter och artiklar om Pretty Things har Electric Banana-skivorna länge förbigåtts med tystnad, men i dagens öppnare klimat med större tillgång till den inspelade musikhistorien börjar de uppmärksammas inte bara som samlarobjekt. Exempelvis har den multibegåvade Julian Cope på sin blogg skrivit en entusiastisk drapa om dem.

Det är med all rätt More Electric Banana och Even More Electric Banana som betingar högst priser idag och vars innehåll under 1990- och 2000-talen spritts på en handfull CD-skivor. Men de instrumentala spåren – alla skivorna växlade mellan vokal- och instrumentalsidor – lyckas här sällan fånga uppmärksamheten, med undantag för ett par slutpartier som tonats bort från sångversionerna. I övrigt låter de helt enkelt som sextiotalsrock utan sång, och blir aldrig lika visuellt suggestiva som Tilsleyarrangemangen från första skivan.

Pretty Things var något så ovanligt i libraryvärlden som en fast grupp med gedigen scenerfarenhet. Frågan är dock om bandet hade rätt att spela Electric Banana-låtar när de uppträdde som Pretty Things. Diskografin i bandets utförliga Wikipedia-artikel tar upp en skiva från 1969 med titeln The Electric Banana Live at the Grand, som jag inte lyckats höra. Inget skivbolag anges; det vore intressant att veta om det är en libraryskiva eller inte, inspelningsbudgeten för bandet på De Wolfe var uppenbarligen inte hög och möjligen har man velat förenkla processen ännu mer.

År 1973 bytte man pseudonym och albumtitel till Hot Licks för en ny LP på De Wolfe. Dick Taylor hade nu lämnat bandet som leddes av May, Povey och ersättargitarristen Pete Tolson. Och så sent som 1978 gjorde tunna plånböcker och bristande gensvar på ordinarie skivor att bandet, nu utan också Phil May och lett av Alan Waller, än en gång vände sig till De Wolfe Music och spelade in The Return of the Electric Banana.

Det är skivor med lägre kultstatus och ett mindre spännande förhållande till gruppens övriga produktion. Om Pretty Things var genuint nytänkande både när de gjorde en pionjärvideo på singeln ”Midnight to Six Man / Can’t Stand the Pain” (1966), när de enrollerade sig som libraryleverantörer och när de 1969 lät den franske rikemanssonen Philippe Debarge göra en privat skiva med dem, så gällde detta främst ett rockbands sätt att existera och att föra ut sin produktion. Rent musikaliskt är det samarbetena med Reg Tilsley på Emotions och med EMIs producent Norman Smith i Abbey Road-studion på 1968 års S.F. Sorrow som framstår som verkligt viktiga.

Albumet S.F. Sorrow brukar kallas den första rockoperan. Det hade föregåtts av den utmärkta singeln ”Defecting Grey”, som fick redigeras ner till konventionellt omfång från sin inspirerade första version på över fem minuter. Bandet ville definitivt inte hålla sig inom givna ramar längre, men nu handlade det inte om ytliga provokationer som när de agerade hotellrumsramponerande bad boys, utan om en enveten vilja att förverkliga en personlig vision.

Pretty Things konceptalbum släpptes efter en utdragen inspelningsprocess hösten 1968, mer än ett halvår före The Whos Tommy, men utan ett uns av dess genomslag. I ärlighetens namn måste sägas att Pretty Things skiva inte heller hade rätt förutsättningar. Tommy var ett massivt dubbelalbum och byggde ändå på en enkel och klar intrig med en huvudperson som både väckte empati och stämde med tidens drömmar om en alternativ ledargestalt. S.F. Sorrow var ett enkelalbum med en otydligare berättelse, och framför allt saknade dess vemodiga arbetarvardag den utopiska dimensionen i Whos epos.

Faktiskt har Pretty Things på detta sitt mest ambitiösa album lyckats få med en av de bästa låtarna från More Electric Banana, kärleksballaden ”I See You”. Som musikförlag anges, till skillnad från alla de andra låtarna, De Wolfe Music Limited. Det måste vara ett av de mycket få tillfällen då en originallåt för en libraryskiva får ett andra liv ute i den vanliga musikvärlden. (Tre låtar från Even More Electric Banana finns i och för sig på den ovannämnda Philippe Debarge-skivan, men dels var inte heller den någon officiell utgåva, dels kan den ha spelats in före De Wolfe-skivan.)

Versionen av ”I See You” som bandet spelade in till S.F. Sorrow är påfallande mer producerad än den på bananskivan, med en rad spännande detaljer och några som kanske inte är mer än tidstypiska. I den allmänna ivern har också en del av Alan Wallers fina basspel försvunnit under ytan. Men den övergripande tendensen blir i jämförelsen mellan de här två gestaltningarna av samma komposition helt tydlig:

På Electric Banana-skivorna tog Pretty Things i flera avseenden ett steg bakåt från Emotions, låt vara att de parallellt utvecklades bort från sitt gamla rhythm’n’blues-röj till att bli ett tajt, högoktanigt rockband. När de sedan återvände till att spela in under eget namn var det lärdomarna från samarbetena med Reg Tilsley som styrde den nyfikna experimentlusta som präglar S.F. Sorrow. (Bandet hade nog också lyssnat på Tilsleys egna skivor eller annan librarymusik: voodoo-slagverken på ”Baron Saturday”, öppningslåten på sida 2, tyder på det.)

Norman Smith, som varit inspelningstekniker åt Beatles till och med Rubber Soul och året innan producerat Pink Floyds första LP The Piper at the Gates of Dawn, var naturligtvis en idealisk samarbetspartner, men det är det osannolika mötet mellan ett skitigt bluesrockband och den genomkommersiella men sofistikerade librarymusiken som föder två av det brittiska sextiotalets minst typiska och mest spännande skivor: Pretty Things Emotions och S.F. Sorrow.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close