Gästskribent: Mattias Jonsson.
När man i vetenskapliga sammanhang talar om densitet är det ett mått av ett ämnes täthet. Ju högre densitet ett ämne har desto större är mängden massa per volymenhet; densiteten påverkar således ämnets vikt. Kanske skulle densitet kunna vara ett användbart begrepp även när det gäller den där återkommande svårigheten som handlar om att beskriva musik på ett träffande sätt? Hur skulle en poplåt med hög densitet låta? Rimligen skulle den definieras som tung, massiv och svårgenomtränglig. Men också belönande och kvalitativ i längden. Eller?
Jag tänker på detta nu när jag under en längre tid lyssnat på och ständigt återkommit till Associates-albumet Fourth Drawer Down. Det är egentligen inte ett album i ordets rätta bemärkelse – det är samling med singelspår från 1981. Men egentligen har de åtta spåren tillsammans alla de egenskaper som kännetecknar ett album i klassisk mening; en sammanhängande känsla, en enhetlig estetik och en gemensam (om än svårtydd) tematik. Arrangemangen och melodierna må verka aviga och diffusa till en början. Men med upprepade lyssningar växer låtarna och tornar fram som självklara ljudkolosser.
Den ambitiösa/pretentiösa musik som Billy MacKenzie och Alan Rankine skapade tillsammans under några år början av åttiotalet har säkert både vänner och ovänner. Den teatraliska sången, den experimentella och Bowie/Eno-inspirerade produktionen (lyssna på ”White Car in Germany”), den gäckande mytbildningen och den genomsyrande betoning av motsägelser som är en central del av bandet – allt detta gör att musiken, i en kreativ syntes som är lika delar pop och konst, väcker starka känslor hos den som möter den.
Alla låtarna på Fourth Drawer Down har en fascinerande täthet. Som lyssnare möts jag av en intensiv och syrefattig ljudvägg som sätter ett högt tryck på mig, inte fysiskt så mycket som psykiskt (med riktigt högt ljud skulle det nog vara fysiskt också). Det känns lite slumpartat om jag ska sugas in i musiken eller stötas bort av den. Även omslaget fångar in musikens dualistiska djärvhet. Likt två ofrivilligt blöta katter står de båda huvudpersonerna i swimmingpoolen och ser småsura ut. Det känns lite slumpartat om jag ska omfamna omslaget eller stötas bort av det.
Efter några sökningar på nätet sipprar det fram mer information. Några av låtarna spelades in mellan nio på söndagskvällen och nio på måndagsmorgonen vilket lär ha påverkat musiken i en mörkare riktning. Lusten och viljan att experimentera verkar annars ostoppbar. I slutet av ”Q Quarters” är det någon som hostar i bakgrunden. För att få till rätt gitarrljud på några av spåren höll tydligen Rankine vattenfyllda ballonger mot strängarna. ”Kitchen Person” spelades in på halvfart och pitchades sedan upp till ett maniskt malande tempo som vore den något slags dödsdisco på cirkus; när överväxeln läggs in är det som att befinna sig inne i en rotfyllning. Tydligen användes en elektrisk skrivmaskin för att skapa rytmen, alltmedan MacKenzie sjunger rakt in i röret på en dammsugare.
BCNVT / BIBLIOTEK 