Och så kanske något annat byggs upp istället: Maier, Miller, Abelli Elander

I fredags var det vernissage för den 20:e (och inom överskådlig framtid sista) utställningen på Kulturhuset Stadsteatern som jag, de senaste tre åren, pysslat med kommunikationen kring. Jag försöker alltid hålla isär BCNVT (mitt egentliga kall) med brödfödan, men kan inte låta bli att se tillbaka lite.

Så vilka var mina favoritutställningar dessa år? Av massa olika anledningar väljer jag dessa tre: Vivian Maier – In Her Own Hands (2016), Lee Miller – Krig och mode (2017) och Kristina Abelli Elander – Superbruden (2015) (och här kan man se alla tidigare utställningar listas.)

3/3 av kvinnor, 2/3 är fotoutställningar, ingen av dem är bildkonst som de vore debattinlägg i DN. Något som förenar bildvärldarna hos Maier, Miller och Abelli Elander är känslan av skapande som ett sätt att fungera i denna värld; att deras, väldigt olika, estetik är uttryck för starka personliga förhållningssätt.

Att känna till öden och åsikter är ingen förutsättning för att tycka om konst (att det inte riktigt går att förklara varför man attraheras av något visst är ingen nackdel) men jag gillar Abelli Elanders svar i en intervju jag gjorde i samband med Superbruden-utställningen. De säger tillräckligt mycket till mig om vad det kan handla om:

Ibland kan skildringar av saker som är svåra bli så realistiska att man som publik nästan inte uthärdar att ta in det. Jag har alltid sett mina verk som allegorier. Om jag har målat en brinnande barnvagn har det inte betytt att jag vill bränna upp den. Det är ju inte illustrationer till en text utan väldigt starka bilder som kommit för mig.

När jag ritar ett ångesttillstånd är det inte som Munchs Skriet utan något väldigt mycket iskallare. Som om du vaknar klockan tre en sommarmorgon och allt är ett klart otäckt ljus och du har ett par för starka glasögon på dig och ser allt övertydligt.

Superbruden handlar om att kunna vara människa. Hur man finner sig till rätta i att vara människa. Det handlar också om människans storhetsvansinne och högmod och det cykliska förloppet. Att något som byggs upp sedan måste försvinna. Och så kanske något annat byggs upp istället.

Vivian Maier
In Her Own Hands, 26 februari–22 maj 2016. Galleri 5