Stop the Music for a Minute

It would be hard to say whether the jukebox caused the death of human speech or whether music came to fill an already widening void. But unless the music is stopped now, the human race, mumbling, snapping its fingers and twitching it’s hips, will sink back into an amoebic state where it will take a coagulation of hundreds of teenagers to make up a single unit of vital force, which, once formed, will only live on sedatives, consume itself on the terraces of football stadia, and die.

”Stop the Music for a Minute”, från Cherry Red-samlingen Pillows & Prayers, var min första kontakt med den engelska dandyn och queer-pionjären Quentin Crisp. Det var Morgan Fisher som 1980 tillfrågat Crisp om att spela in ”Stop the Music for a Minute”. Han fick först ett brev som svar:

(Se även det veritabla Quentin Crisp-biblioteket Crisperanto där, bland mycket annat, ett 30-tal av hans brev finns inscannade.)

Crisps ogillande av musik dyker upp på en mängd ställen. För honom rörde det sig nog om att musik som samtidsfenomen representerade motsatsen till ”style”. Musik som brus, oordning, något oreflekterat: ”I never understood music. It seemed to me to be the maximum amount of noise conveying the minimum amount of information.”

Medan musiken stoppas för en stund uppmärksammar vi att det i år är 50 år sedan The Naked Civil Servant gavs ut, Quentin Crisps memoarer. Han var då 60 år. Boken, hans första, är grundad i ett helt livs erfarenheter och en njutning att läsa, med sin blandning av överlevnadsstrategier och milda ironier. Men det är text som gjord för att höra – Crisps karaktäristiska röst finns i varje ord.

Att placera Crisp bland Felt, The Monochrome Set och Tracey Thorn på Pillows & Prayers var känsligt kurerat av Mike Alway. Olika generationer och uttryck – pop och Crisps anti-pop – men egentligen samma anda: ”Fashion is a way of not having to decide who you are. Style is deciding who you are and being able to perpetuate it.”

Nedan Edward Barnes porträtt av Quentin Crisp. Bilderna togs 1975 i den ”bedsit” (enrummare) i Chelsea i London där Crisp bodde i över 40 år. ”Once in the room, I was aware that it was everything and more than I had expected. How to make sense of such an intense environment.” Läs mer om bilderna i Barbers egna ord.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close