Det ligger som ett dämpande filter över ljudet i amerikanska konspirationsfilmer från sjuttiotalet, som om ljudspåren var inspelade i ett språklabb täckt från golv till tak med akustikplattor och heltäckningsmattor. Som om inspelningsteknikerna under en period kollektivt glömde möjligheten att lägga till rumsklanger.
Mycket har skrivit om de här filmernas paranoia och kopplingarna till en amerikansk samtid dominerad av politiska mord, Vietnam-kriget och Watergate-skandalen men jag har inte hittat särskilt mycket om hur ljudläggning och miljö ofta samverkar för att skapa en mardrömsaktig, paranoid stämning i framför allt The Conversation och The Parallax View, båda från 1974.
Det finns många fler sevärda konspirationsthrillers från sjuttiotalet – Three Days of the Condor (1975) och All the President’s Men (1976) för att nämna ytterligare två – men just The Conversation och The Parallax View excellerar i heltäckningsmattetystnaden och fetisheringen av senmodernistiska glasmiljöer som jag finner så mardrömsaktigt lockande. Städer och deras invånare tar många skepnader på film men få är så fixerade i sin tid som konspirationsthrillerns tysta bruna värld.
Under den långa inzoomningen mot Union square i San Francisco som inleder Francis Ford Coppolas The Conversation glider ljudet av en jazzorkester som spelar på torget och brottstycken av ljud från torget in och ut och blandas med subtila förvrängningar och förskjutningar som blir begripliga när vi upptäcker att ett ungt par som promenerar runt på torget avlyssnas av flera män med olika typer av avancerad utrustning.
Vi accepterar att ljuden är dämpade, eftersom kameran från början befinner sig på ett stort avstånd från folklivet på torget. Men till och med när kameran tagit oss ner till marknivå är det mesta av det buller som man kan förvänta sig från ett centralt placerat torg vid lunchtid – människor som diskuterar, trafik som passerar, barn som leker – märkligt frånvarande i ljudbilden. I stället är det mikrofonernas försök att fånga in det unga parets konversation, och stänga ute alla andra ljud, vi hör. Bara när paret kommer för nära till exempel en congaspelande gatuartist är det dessa ljud vi hör, som irritationsmoment och störande inslag.
Senare i filmen är miljöljuden på samma sätt frånvarande eller starkt dämpade. Vi kan höra Harry Cauls (Gene Hackman) fotsteg längs en trottoar men som om han rörde sig en bra bit bort, inte precis framför oss som kameran vill göra gällande. När Caul åker lokaltrafik anar man ljudet av det accelererande tåget bara om man anstränger sig. I stället fylls ljudspåret av David Shires i sig själv dämpade och diskreta pianomusik.
Som allra mest hermetiskt blir det i samband med Cauls första besök på det namnlösa företag vars direktör är hans uppdragsgivare. Caul går en stenlagd gång fram till en reception, men hans steg låter som om han går på en heltäckningsmatta. Framme vid receptionen ekar hans samtal med receptionisten på ett sätt som gör att vi förstår att det som ser ut som sten och betong också verkligen är det.
Lite senare i samma scen slår allting plötsligt om. Caul har vägrat lämna ifrån sig inspelningsmaterialet till direktörens unge assistent som försökt rycka paketet från honom och hotat honom. När han svänger runt hörnet till hissfoajén möts han plötsligt av ett mullrande vitt ljud, som från en värmecentral eller industriell luftkonditioneringsanläggning. Samtidigt blir ljuden runt omkring honom groteskt uppförstorade – plinget från hissdörrarna när de öppnas och stängs, skrapet från fötter på hissgolvet – och när pianomusiken återvänder är den högre och mer hotfull än tidigare. Scenen avslutas med ett gnisslande ljud som visar sig komma från Cauls ljudband som spolas när Coppola klipper till nästa scen, i huvudpersonens ljudlaboratorium.
Längre fram i The Conversation utspelar sig en av filmens avgörande scener på The Jack Tar Hotel när Caul ska avlyssna ett möte där han tror att en eller båda de avlyssnade ska blir mördade. Här vältrar sig filmen i en annan av konspirationsfilmernas stora tillgångar, de senmodernistiska jet set-miljöerna med stora glaspartier, bruna heltäckningsmattor och tysta korridorer som redan tidigare exploaterats vid Cauls besök på uppdragsgivarens kontor.
Alan J Pakulas The Parallax View inleds med ett mord i Seattles Space Needle. Scenen där mördaren brottas med säkerhetsvakterna på tornets tak är ikonisk, inte bara för det hisnande perspektivet utan också för att även Pakula effektfullt använder den plötsliga tystnaden efter det ljud- och bildmässiga kaoset på mordscenen.
Vi får sedan följa filmens huvudperson Joe Frady (Warren Beatty) på en ganska konventionell, om än väl berättad, jakt på mördaren och mördarens uppdragsgivare på olika platser i staten Washington och Los Angeles. Det är inte förrän han börjar infiltrera den mystiska Parallax Corporation som miljöerna förändras. I ett mörkt rum, tomt så när som på en centralt placerad stol, som påminner en hel del om den elektriska, får han se en nästan tio minuter lång kollagefilm i avsikt att utröna om han lämpar sig som medarbetare i Parallax Corporation.
Parallax kontor är snyggt med sin ansiktslösa glasarkitektur och omotiverade vågformade stenpartier utanför entrén men det är när Frady anländer till kongresscentrat där filmen ska få sin upplösning som The Parallax View definitivt tar klivet in i den tysta bruna världen.
Typiskt nog tystnar ljudspåret helt när Frady förföljer mördaren uppför en lång rulltrappa med ett gigantiskt glastak i bildens fond. Och jakten fortsätter genom mattklädda korridorer där väggar, dörrar och gardiner alla går i olika nyanser av brunt. Ljudet är lika dämpat som i The Conversation tills trummorna från en marschorkester anas. Under resten av scenen klipper Pakula effektfullt mellan de vulgärt ekande repetitionerna inför ett politiskt spektakel och Frady och kongresscentrats säkerhetspersonal som leker en katt och råtta-lek i mörkret i fackverket under taket.
BCNVT / BIBLIOTEK 