Home

‘Tis the time of the season when people make lists.

Men man är ju aldrig först med de där listorna (The Quietus Topp 100 – en meningslöshet i mina ögon – publicerades redan 7 december) och i takt med att folk man respekterar, och delvis delar smak med, offentliggör sina topp-whatever minskar drastiskt mitt eget intresse av att klämma ur mig en lista. Hur roligt är det att läsa en lista som ser ut som om den kombinerats ihop av fem-tio andra listor? Listor liksom popmusik mår bäst i nyhetens gryningsljus och tappar raskt sitt berättigande när formeln upprepas alltför flitigt.

På tal om formler så har jag grubblat ovanligt mycket över sådana på sistone. Att formler är en del av popmusikens själva… dna, höll jag på att skriva, behöver vi väl inte tvista om, men hur kan det komma sig att en del formler verkar kunna varieras mer och under längre tid än andra? Jag tänkte på detta när jag lyssnade på det italienska progbandet Homunculus Res härom dagen. Goda vänner idoliserar deras nya album Come Si Diventa Ció Che Si Era och jag förstår på sätt och vis varför, för det är musik som bockar av alla aspekter av den mer melodiösa lekfullt popiga progen som förvisso även jag älskar. Ändå… Canterbury-soundet är så fixerat i en viss tid, att ett band som så perfekt emulerar det, framstår som en smula… fel på det? Kanske är jag bara överkänslig och förmodligen kommer jag att lyssna mer ändå.

*

Jag håller fortfarande Frisk Frugt Den Europæiske Spejlbue och Testbild! Belka & Strelka, som båda kom i början av året, som två av årets absolut bästa album. Båda är näst intill perfekta exempel på det jag hela tiden letar efter i popmusik, förmågan att bända på formlerna, trolla med dem och jävlas med dem. Ett experimentellt förhållningssätt helt enkelt.

Det är också något av det svåraste som finns och det ligger också i sakens natur att de flesta som försöker misslyckas, eller lyckas bara delvis. Det finns en hel del sådana skivor som jag trots allt lyssnat en del på och som i enskildheter och brottstycken kommer att följa med in i 2016.

Shape Worship, till exempel, fick ganska mycket, trots allt berättigad, uppmärksamhet för sitt album A City Remembrancer. På det stora hela har jag hört ganska mycket oengagerande brittisk elektronika i år men Shape Worship kombinerar ljud och rytmer som kanske inte är alldeles så nyskapande som de vill vara med röster från gentrifieringens och bostadskrisens London och i sina bästa stunder vet man inte riktigt om det är popmusik eller ett konkretistiskt hörspel man tar del av. A Heygate Palimpsest kommer jag inte att glömma riktigt än, andra låtar har jag redan glömt. Skivomslaget är dock ett av årets absolut snyggaste.

Det mystiskt/elektroniska England hade för övrigt sitt landsmöte i Reading förra månaden när Alan Gubby, som även står bakom skivbolaget Buried Treasure, arrangerade The Delaware Road, ett slags teaterföreställning/konsert/seans som involverade ett flertal band i gränslandet elektronika/folk/prog och Dolly Dolly som bisarr och surrealistisk konferencier. Man skulle varit där men får nöja sig med soundtracket som är precis så ojämnt som samlingar brukar vara. Från det tar jag i första hand med mig The Dandelion Set Another Suburban Romance, som liksom Homunculus Res försöker ansluta sig till en progtradition, men misslyckas på ett intressant och charmigt sätt, och Revbjelde Fossil Thule, som är märklig, läskig och egensinnig på riktigt. Utgångspunkten tycks vara någon form av folk, men mer i Comus anda än Fairport Conventions.

Kit Records är en annan brittisk etikett som jag gillar att följa. Eklekticism tycks vara ett honnörsord och året började lysande med Devon Loch Sleep Scale som också tillhör de album som aldrig släppt taget. Årets finaste pianomusik jämte Rob St John Bringing in the May, från ett av Folklore Tapes-släppen.

Men tillbaka till Kit. Swim Platform gav ut vykorts-epn Surfaces (hej Jonas Fust!) i somras med för säsongen passande strandmusik som låter ganska mycket som Sora – om någon minns dem/hen. De fyra låtarna är lite för lika varandra men jag blir alltid glad när någon av dem dyker upp i en mix.

Samma sak gäller Cosmic Neighbourhood, vars kassett Collages I definitivt är fyra-fem låtar för lång men innehåller musik som inte bara är lekfull utan dessutom låter som om den bitvis är inspelad på leksaksinstrument. Det är instrumentalt men rytmiskt och i popformat.

Hong Kong in the 60s gav också ut en EP, den första på evigheters evighet, och det lät ungefär som man kunde förvänta sig och minst lika bra som det alltid gjort. Den oändligt sorgsna Mysteries of Marguerite är nog min favorit. Elegant, filmisk och finurlig.

Ungefär som Diving For Pearls på The Kramford Looks album Telepaths alltså. På det stora hela ett album som var lite för väl medvetet om sin egen smartness och inte rädd för att pråla med det. Just Diving For Pears är däremot smart på riktigt och öppnar associationer i alla möjliga riktningar, inte bara till just de förebilder TKL vill bocka av just då.

Slutligen Dolly Dolly som inte bara är min vän utan också en av de verkliga särlingarna i brittisk samtidskultur. Hans album The Jazz Tape är ett kollage från i huvudsak två källor: en gammal jazzsamling han fått ärva och bisarra radioinspelningar av allt från lokala naturexperter till anakronistisk radioteater. Resultatet är vildsint, utmattande och oemotståndligt kul.

*

Annars har jag förstås gillat mycket av det som många andra säkert också gillat: The Marble Fauns Some Very Long Songs, Kadhja Bonet The Visitor EP, Mocky Key Change, Vasas flora och fauna Nog var han en vän, Bill Wells & Aidan Moffat The Most Important Place in the World, Differnet A Cold Cell och Most Valuable Playes Sa Ti Lar från A Birthday Card From Zeon Light Kassett (tack!), Vic Mars The Land and the Garden, Simon Bookish Red and Blue, Carter Tutti Void f/x, Glass Isle s/t, David Bowie och/eller Momus Blackstar, LTO No Pasa Nada EP, Julia Holter Feel You, Róisín Murphy Gone Fishing, Roseau New Glass, Barbara Morgestern Doppelstern, Domenique Dumont Comme Ça, Panda Bear Crosswords och Enchanted Hunters live på tuben.

*

Jag måste också säga några ord om litterära 50-plussare. Magnus Haglund, ena halvan av The Marble Fauns är en sådan. Tillsammans med Isak Eldh har han tagit på sig det rent patafysiska projektet att ge ut nio trippelalbum, av vilka tre redan är klara. Under året har vi haft flera samtal som åtminstone för mig varit exceptionellt inspirerande och intressanta och det har varit en omtumlande upplevelse att på nära håll följa den närmast furiösa produktionstakt som bandet ålägger sig.

En annan litterär 50-plussare är Martti Soutkari, som dels gett ut en av årets finaste diktsamlingar, Denna sida upp, tillika den enda diktsamling vi haft högläsning ur i mitt hem på senare tid, dels spelat flitigt med Blago Bung, postpunkorkestern där han är låt- och textskrivare. När BB nyligen spelade på Östervärns antikvariat och bokhandel (redan etablerad som en av Malmös förnämsta kulturinstitutioner) kunde man dessutom köpa en liten skrift med några av Marttis Bungtexter. Det lilla häftet understryker ytterligare att han inte har sin like som poplyriker i Sverige idag. Koden:

Allt vad jag kan göra
är att skapa och förstöra
samma vävnad om igen
samma kropp och samma skrift
samma omedvetna drift

Det enda du kan tänka
är hur du ska sammanlänka
dina tecken till en rad
molekyler till en ring
till ett oförgängligt ting

Hörde du en viskning utan ord:
ändra koden!
Förde vi ett samtal under jord
om att få den?

*

Redan nu, nästa års bästa låt: The Marble Fauns Flamboyant and Wonderful.

Shape_worship_cover_2000

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s