I am writing to you
because I think
you are the only one
who will understand
the significance of
what I am trying to say
Inom ett par dagar hör jag för första gången ”Borders” med M.I.A., ”Blackstar” med David Bowie och ”Red and blue” med Simon Bookish. Tre artister utan egentliga kopplingar till varandra utöver att de finns här och nu och tillsammans är med om att pusha popmusiken… ja åtminstone i alla fall inte bakåt. M.I.A. och Bowie är etablerade på en annan nivå än Bookish, så det är den sistnämndes ”Red and blue”, hans första släpp på sju år, som jag vill uppmärksamma nu.
Det kan vara det att texten i ”Red and blue” är inspirerad av den åttiotalistiska kalla kriget-korrespondensen mellan Margaret Thatcher och Ronald Reagan som får mig att tänka på Sudden Sways intrikata systemkritik på skivor som Spacemate (1986) och 76 kids forever (1988). Det kan också vara det att ”Red and blue” är ett stycke som helt struntar i att passa in i något just nu befintligt – eller ens i popmusik i sig, i alla fall som större delen av mänskligheten numera känner igen den.
”Red and blue” vänder och vrider och vindlar sig framåt i 16 intensiva minuter som den vore ett teaterstycke där handlingen är okänd för oss som tittar och lyssnar. Det gör inget, vi gillar det. Viskningarna, den talade dialogen, den ofta ganska hårda sången; rytmerna, ringsignalerna, rymdkänslan; ”Red and blue” är musik att lyssna på i hörlurar och försvinna iväg med för en stund. Jag är väldigt spänd på hur Simon Bookish tar ”Red and blue” vidare. Det känns som… nästan vad som helst kan hända. Den känslan! En bra pop-känsla.
BCNVT / BIBLIOTEK 