Home

–Snart är det dags för blogg igen. Några idéer? Bara varit nödlösningar i sista sekunden sista månaderna. Eller kanske alltid.
–Hmm. Jag vet ju inte vad du läser eller lyssnar på. Eller gör.
–Ptja. Tittar mest på serier & lagar storkok om kvällarna. Rustar för krig. Inte särskilt spännande.
–Skriv om kriget som kommer!
Redan gjort.
–Ha ha!

Jag ska, i tur & ordning, besvara dessa spörsmål. Ett första & enda försök till standardblogg med fler vad än hur, ett mindre uppsamlingsheat med udda seedning. Kriget kommer inte i dag.

Bokslut: »More Than a Sound, Less Than a Song: Notes on Mudi 1999–2015« av min vän lång-Nicklas, Wilhelm von Humboldts »Om språket«, litterära fansinet Dödsplaneten, den andra samlingsvolymen intervjuer från arkitektur- & designpodcasten Summit, det trettonde numret av förlaget Caught by the Rivers fansin An Antidote to Indifference med fältinspelning som tema. Oblika parallelläsningar. Ett par vägar leder till Robin the Fog nu, & det grämer mig fortfarande att jag missade sommarens konsert i en gammal uttjänad cistern på andra sidan sundet.

Det är något oerhört kittlande när två människor i ens nära bekantskapskrets, båda med oklanderlig smak, oberoende av varandra pratar om en & samma person.

Nu pratar jag om John Bender.

I begynnelsen hade jag i vanlig ordning en tanke om att skriva långt, men min skrivdator har slut på batteri & jag har lånat ut min laddare. Således är jag tvungen att sitta på plats någon annanstans, & min kropp förmår inte att sitta ned mer än femton minuter åt gången för stunden. Texten är ändå sällan en genväg, snarare en omväg, till musiken. Det är en grå regnig morgon i november. Hellre nackskott än ryggskott.

Om jag en gång ska göra ett undantag från mitt undantag, dvs skriva om musik, har jag tänkt att möjligen skriva om spanska Equipo humano uno eller japanska Ai Aso, som med en så lövtunn & spröd röst närmast bör jämföras med Stina Nordenstam. Nu får de nämnas i en mening.

Men: John Bender. Till skillnad från annan ofta taggtrådsvass minimal syntmusik från den här tiden rymmer Benders privatpressade melankoli inte samma iskalla distans utan en närhet i sitt uttryck. Det är dags att börja tänka på rubriken.

Min cykel blev stulen häromveckan. Det var ett dråpligt ögonblick, må jag säga, då jag befann mig i en lägenhet på första våningen i blott en timme med i princip bara ett fönster, vilket jag hade parkerat precis utanför, fönstret var nog dessutom öppet.

Det här är det enda fotot jag har kvar.

Hittelön: 500 kronor. Om du råkar på den: skriv en kommentar. No stress, only bless.

(Jag undrar för övrigt om det var min doktor som stal min cykel, som ett påtvingat incitament från hennes sida för mig att bli planlös en timme om dagen såsom per hennes ordination.)

Det här är viktig information, för när jag efter skymningen till fots har sökt mig ut mot industriområdenas lastpallar & containrar har jag samtidigt sökt mig till säsongens allra lägst hängande frukt: Burialpromenaderna.

Burialpromenader: från 10-20:s samlade produktion (senaste albumet verkar tyvärr tillfälligt bortplockat), LTO:s ep, nyutgivna Shape Worship av sympatiska Manchesteretiketten Front & Follow till den brustna lo-fi-technon från The Cyclist eller Patricia – musik för urban miljö & en befriande motpol till den allenarådande acidinflationens så snäva ljudpalett. Jag spår en hård & skoningslös krasch inom en snar framtid.

De emellan husen uppspända gatulyktornas sken; pendelrörelser skapar växlande skuggspel på fasaderna.

Somliga skulle med största sannolikhet kalla den här musiken dubstep, möjligen postdubstep, men min far arbetar på ett företag som heter Betongindustri AB & jag finner just detta vara en desto lämpligare genrebenämning. Vi kan stryka AB för enkelhetens skull.

I inomhuset mer eklektiskt än i utomhuset.

Ett av de album som jag har lyssnat mest på i år är »ANAK« av Yuk. Den bästa hiphopen är givetvis den som inte alls låter som hiphop. Det skissartade eller fragmenterade, grogrunder & sticklingar, som ett slöseri av idéer – näst intill på ett nonchalant vis, som för att påvisa den egna suveräniteten. Jag vet inte varför jag förtjusas så av denna kvalitet, egentligen är den säkert högst osympatisk. Låt så vara.

Musik för evigt rastlösa sinnen. Ibland blir jag påmind om Oval.

I övrigt: jag har successivt minskat min konsumtion av kaffe från 24 koppar om dagen till 8 koppar. Detta har varit en oerhört lång & minutiöst planerad process som har krävt en ansträngning från min sida för att åstadkomma, men allt har ändå gått förvånansvärt bekymmersfritt till.

Förra fredagen, i dag är det torsdag igen, var jag på besök i ett vattentorn vid en damm. Det var konsert, två till antalet, av klassiskt screengazesnitt; Quiltland samt någon holländare influgen från sin exil i Berlin. Holländaren har jag glömt namnet på, han öppnade en flik i min mobil, men många flikar försvinner så lätt. Två fantastiska konserter där & då, bestämda i tid & rum, existerar aldrig åter. Förhoppningsvis får jag aldrig kännedom om vem holländaren var. Efteråt gick vi i samlad tropp till en sunkig bar, varifrån jag frivilligt såg till att bli utkastad.

Åter om två veckor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s