“Wild Boys of the Road” (William A. Wellman, 1933)

Precis som Mattias och Lars har uttryckt tidigare i bloggen så känner jag en stor rädsla inför vad som komma skall. Det är alldeles för många Damoklessvärd som hänger och dinglar över oss i tunna, tunna trådar, och den breda allmänheten samt majoriteten av politikerna verkar mest göra sitt bästa för att ignorera situationen. Bland de ”mildare” saker som lär ske i framtiden är väl en ekonomisk depression, så för att mentalt förbereda mig litegrann inför det skeendet såg jag om en av mina favoritfilmer från 30-talet, ”Wild Boys of the Road”.

”Wild Boys of the Road” skildrar två tonårskillar, Eddie och Tommy, som under den amerikanska depressionen rymmer hemifrån för att minska sina föräldrars ekonomiska börda, och beger sig mot Chicago via olovligt resande på transporttåg för att hitta arbete. Där blir de först vän med Sally, en flicka utklädd till pojke, och senare ett stort gäng ungdomar på väg mot samma mål. På 30-talet sågs kanske filmen som diskbänksrealistisk, men över åttio år senare ger kombinationen av verkliga exteriörer, studiomiljöer, bakgrundsprojektioner, och det vackra, svartvita fotot ger den snarare tonen hos en saga. Det är ett väldigt empatiskt verk som bryr sig om sina protagonister, och även om ett par av dem råkar ut för rätt fruktansvärda saker så tillåter den inte att hoppet släcks helt och fullt.

Det allra finaste med filmen är att det, liksom i min absoluta 30-talsfavorit ”Mädchen in Uniform” (Leontine Sagan, 1931), aldrig är några konflikter ungdomarna sinsemellan. Kampen sker alltid mot överheten, och ett av de bästa ögonblicken är när gänget inser att trots att de är små så klarar de av att bekämpa fienden eftersom de är fler i antal och arbetar tillsammans. Slutet är kanske lite väl hastigt och tillrättalagt, men i övrigt gör ”Wild Boys of the Road” inga fel överhuvudtaget. Med sitt rappa tempo, humor, spänning, och patos, är det en perfekt film att visa för någon som tror att rullar från den här tiden enbart är mossiga. Och den som inte får en tår i ögat av det, tyvärr fortfarande relevanta, tal som Eddie håller inför en domare är nog för cynisk för sitt och världens bästa.