Home

Jag var på en föreläsning med Ulrika Wallenström tidigare i vår. Hon pratade om nyöversättningarna av Thomas Manns klassiker, bl.a. Bergtagen. Hon fick en fråga om titeln, varför heter den Bergtagen på svenska när den originaltiteln är Der Zauberberg (‘Det magiska berget’ antar jag?). Hon svarade: ”Titeln! Det är ju det bästa av allt. Hade det ordet funnits på tyska så hade den hetat det”. Ja, det är en bra titel.

Och det är en bra bok. Jag läser den nu. Nu är det visserligen sommar på gång i den vanliga världen, men jag njöt mycket av denna vinterbeskrivning:

Det hade slutat snöa. Delvis öppnade sig himlen; gråblå moln som skilts åt släppte fram solglimtar som färgade landskapet blått. Sedan blev det alldeles klart. Det rådde genomskinlig frost, ren, säkrad vinterprakt i mitten av november, och panoramat bakom balkonglogens bågöppningar – de pudrade skogarna, de mjukt fyllda klyftorna, den vita, soliga dalen under den strålande blå himlen – vad härligt. Särskilt på kvällen, när den nästan runda månen kom fram, blev världen förbytt och vidunderlig. Så långt man såg flimrade det av kristall, glittrade som diamant. Skogarna stod mycket vita och svarta. De från månen avlägsna himmelsstrecken låg mörka, broderade med stjärnor. Skarpa djupa och exakta skuggor som tedde sig verkligare och betydelsefullare än tingen själva föll från husen, träden, telegrafstolparna på den blixtrande ytan. Det var sju eller åtta grader kallt ett par timmar efter solnedgången. I isig renhet tycktes världen trollbunden, dess naturliga orenhet skyld och stelnad – det var som en dröm: ett fantastiskt dödens trolleri.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s