På Thielska Galleriet upptäckte jag Hjalmar Söderbergs fickschack, inglasat och upphängt, och för ett ögonblick övervägde jag att förlåta honom för att han fick sin svårt reumatiska – men mentalt friska – fru Märta Söderberg tvångsintagen på ett dårhus. Det var ett fruktansvärt bedårande bräde. En del av Hjalmar (det blev personligt, därav förnamn) och den delen utgjorde nu hela Hjalmar. “Åhhh, jag kan inte vara arg på dig när du är så liten och söt!” Nypa honom i båda kinderna.
Söderberg (åter till det formella) spelade en del schack under sin livstid, ofta med vännen Ernest Thiel, som han även brevväxlade med i 30 år. Inte sällan hade de flera spel på gång samtidigt, och skickade dragen till varandra via korta anteckningar i brev eller på vykort. Jag minns plötsligt “The Complete Prose” av Woody Allen, i vilken två män ägnar sig åt just korrespondensschack. Ett drag “råkar” komma bort på posten och allting urartar i förvirring och i fusk. På slutet, efter att båda utropat sig själva till segrare, bestämmer de sig för att istället övergå till Scrabble:
“Gossage:
Bishop to queen five. Checkmate.
Sorry the competition proved too much for you, but if it’s any consolation, several local chess masters have, upon observing your technique, flipped out. Should you want a rematch, I suggest we try Scrabble, a relatively new interest of mine, and one that I might conceivably not run away with so easily.
Vardebedian”
“Vardebedian,
Rook to knight eight. Checkmate.
Rather than torment you with the further details of my mate, as I believe you are basically a decent man (one day, some form of therapy will bear me out), I accept your invitation to Scrabble in good spirits. Get out your set. Since you played white in chess and thereby enjoyed the advantage of the first move (had I known your limitations, I would have spotted you more), I shall make the first play. The seven letters I have just turned up are O, A, E, J, N, R, and Z—an unpromising jumble that should guarantee, even to the most suspicious, the integrity of my draw. Fortunately, however, an extensive vocabulary coupled with a penchant for esoterica, has enabled me to bring etymological order out of what, to one less literate, might seem a mishmash. My first word is “ZANJERO.” Look it up. Now lay it out, horizontally, the E resting on the center square. Count carefully, not overlooking the double word score for an opening move and the fifty-point bonus for my use of all seven letters. The score is now 116—0.
Your move.
Gossage”
Kunde man bli begåvad på schack! Men jag besitter tyvärr ingen av de egenskaper som mästaren Bobby Fischer menade krävs för att excellera: talang, skicklighet, tålamod. Eller, skulle jag gissa, snarare i ordningen: tålamod, skicklighet, talang. För tålamod föder skicklighet som föder talang. Men vad föder tålamod? Jag är renons på väntan, är generande ostrategisk och förlorar konsekvent i luffarschack, spel som Civilization. Alltid snabb slalom framför längdskidåkning, shotta framför sippa, sjuor framför fullängdare. På senare år har jag visserligen tvingats träna upp en uthållighet, men… Enbart vetskapen att det finns 20 möjliga drag att välja på när ett schackspel börjar, och 400 efter första draget…!
Min bild av schack är romantiserad, mot bättre vetande är den romantiserad. Estetiskt tilltalande! Stillsam! Hur behaglig förströelse! Samtidig som jag ju känner till att det med rysligt begåvade spelare är som med många introverta, lugn och ro på ytan, men Strindbergskt stormigt inombords. Eller åtminstone mer aktivitet än en betraktare skulle kunna föreställa sig. “Since its birth in the 9th century, chess has been the game of kings, a test of genius, and the ultimate wargame” (“Bobby Fischer vs Världen”) Aggression, aktion! Inte vänlighet och vila. Och blir man för besatt av schacket – det tycks nödvändigt för att bemästra sitt intresse – finns alltid risken att man tar med sig den i spelet nödvändiga paranoian ut i verkligheten och överfalls av psykoser eller neuroser.
Wilhelm Steinitz trodde att han att via fjärrstyrning spelade schack med Gud (och vann mot denna)
Viktor Kortjnoj påstod att han spelat schack med en död man, som gav honom dragen
Akiba Rubinstein led av patologisk rädsla för människor och hoppade ut genom fönstret, därför att en fluga jagade honom
Paul Morphy blev paranoid och schizofren och hittades 47 år gammal död i sitt badkar, fyllt av kvinnorskor
Och så vidare.
Eller det unga schackgeniet Luzjin, i Nabokovs “Han som spelade schack med livet”. Han är så upptagen av sitt spelande att äktenskap, vänskaper, levebröd försummas, och med tiden plågades han av hallucinationer där betydelsefulla människor i hans omgivning förvandlas till pjäser på ett stort schackbräde. Den perfekta lösningen på alla problem – försvaret! – blir till slut att enda sitt liv genom att hoppa ut genom ett hotellfönster.
Faran i att börja se drag, att förtingliga människor. Fischer gick givetvis samma öde till mötes, allt annat vore otänkbart, men inlagd på sjukhus, med Döden som sin sista schackpartner, kom ironiskt nog insikten att “inget är så läkande som en människas beröring.”
BCNVT / BIBLIOTEK 