Home

Bertil Lundberg "En inre strömning", 1968

Fram till mitten av sextiotalet är Bertil Lundbergs etsningar som hieroglyfer, fulla av abstrakta figurer, krumelurer, linjer och streck med färg som järnfilspån. Sedan kommer klotet in i konsten – blödande, bubblande solar eller supernovor av färg. Det är uppenbarligen en bild så stark att den aldrig riktigt släpper taget om konstnären. Etsningarna heter saker som Till förvandlingen, En inre strömning och I begynnelsen. Till sist, 1984, verkar Lundberg närmast utmattad av visionens envisa vägran att lämna honom i fred och döper en av bilderna till Kosmos. Man kan nog faktiskt få unna sig en så anspråksfull titel när man är i sextioårsåldern.

Jag har svårt att värja mig mot de femtiotalskonstnärer som tog sin utgångspunkt i surrealismen men släppte det figurativa och borrade sig ner i konstens materialitet och lät experiment med färgerna, syrorna, plåtarna och pappret tillföra slumpens element. Och mot Lundbergs klot har jag inget försvar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s