Sveriges minsta bokförlag. Startat 2012. Baserat i Midsommarkransen-Malmö
Vad betydde 90-talet för dig? Jag gick länge och hyste agg och kände viss bitterhet mot det. Alla dessa villospår som Tidningen Pop skickade ut mig på, allt oroligt sökande, alla musikaliska identitetskriser, en ständig osäkerhet, personliga tillkortakommanden… Med tiden har jag kommit att uppskatta 90-talet alltmer. Jag gick hel ur det här! Kom ut… Continue reading 1990-1999
Ah, 70-talet. Kanske var det då de största kliven togs? Efter några veckor med högst halvhjärtade löprundor med 80-talslistan i lurarna föddes behovet att ringa in 70-talet för att lättare förstå vad som hände, se sambanden. Jag upptäckte att The Beach Boys tilläts vara världens bästa band ända upp till 1974, då Kraftwerk slutligen hittade… Continue reading 1970-1979
Har nu äntligen, tack vare Bob Stanleys fina Alan Tarney-hyllning i The Guardian hittat Leo Sayer-låten som knäckte mig nån gång i mitten av 80-talet. Det var ett klipp i TV-programmet "Kryzz". Minnet bleknade med tiden, men visst stod Sayer i en telefonkiosk och sjöng ut sitt hjärta? Det måste ha varit "Orchard Road", ja,… Continue reading Leo Sayer
Jag missade dokumentären om Mare Kandre när den sändes på SVT 2009, så kort efteråt skrev jag och frågade när de tänkte sända den på nytt. "Vi har inga planer på att reprisera den", löd det ynkliga svaret. Varför man medvetet ska undanhålla det här från svenska folket förblir en gåta - riktigt usel public… Continue reading Det är jag som är ett geni!
Pitchfork gjorde nyligen en lista över 80-talets 200 bästa låtar. Jag hade många synpunkter och invändningar mot den, men kände också så här: vad roligt det är med musik! Så jag har ägnat lediga stunder under den gångna veckan åt att sammanställa en egen lista över samma period. Det var svårare än jag hade anat.… Continue reading 1980-1989
Inget imponerade mer på mig under 80-talet än fristående singlar. The Smiths var bra på det där, även om jag då fortfarande inte förstod mig på musik med klassisk rocksättning. Nej, New Order var bättre och viktigare och de släppte så kolossalt många singlar och tolvor av orimlig kvalitet. Parallellt kom det ett album ungefär… Continue reading New Order: Alternativt album
Ah, Jonathan Snipes är helt briljant, en snudd på genialisk filmmusikkompositör. Namnet är obekant? För mig också nästan, men nu har jag nog lyckats pränta in det för gott. Häng med på den här kedjan: Jag hade ett svagt minne av en blänkare på Factmag om en kommande återutgåva av soundtracket till "C.H.U.D" (av Martin… Continue reading Starry Eyes and Bollock Naked!
Det var förstås oundvikligt att Ride skulle återförenas. Framförallt var det nödvändigt. Är det något annat band jag har väntat längre på? Slowdive, förstås, men det klarade vi av förra året med fyra förkrossande, oförglömliga spelningar. I november i fjol gick Ride ut med några datum för spelningar, så det var bara att boka sig… Continue reading Ride at the Roundhouse
För några månader sen släpptes en sant genialisk skiva - Colleens "Captain of None". Jag hade ingen aning om att det var precis den jag så desperat behövde 2015. Colleen hade jag nästan glömt bort, knappt följt alls efter fina debuten "Everyone Alive Wants Answers". Svaret på allt var "Captain of None". Det var längesen… Continue reading Colleen: Captain of None
Inspirerad av Malcolm McLaren lät Tony James PR-maskineriet arbeta för fullt när han lanserade Sigue Sigue Sputnik i mitten av 80-talet. Skandalöst beteende, en fantasifull blandning av rockabilly och disco och ett Giorgio Moroder-producerat debutalbum skulle garantera succén. Jag slukade allt, älskade dem djupt. Få band har gjort så mycket för att göra popmusiken till… Continue reading Neal X, evig hjälte
Det är 1988 och Donna Summer har ingen aning om vart hennes karriär är på väg. Hon har haft framgångar på 80-talet, men de två senaste albumen har misslyckats med att uppnå guldstatus i USA. Det tar allt längre tid mellan skivorna, och – desto allvarligare – hela hennes status tycks vara i fara. Den… Continue reading Donna At PWL
Michael Brook utvecklade i början av 80-talet the infinity guitar, som omvandlar och drar ut på tonerna i det oändliga – om man så vill. Det öppnade för en helt ny klangvärld; gitarren kunde ges en roll som inte var olik penselns. Och den som vill måla med ljud gör förstås klokt i att bjuda… Continue reading Brook/Eno/Lanois: Hybrid (EG, 1985)
Folk som känner mig vet i allmänhet att jag älskar billig gammal euro och dammig italo från undangömda loppisbackar. Det finns de som antyder att det här i förlängningen borde göra mig välvilligt inställd till schlagerfestivalen. Andra går längre och menar att alla sorters manipulativ, inställsam listpop är något för mig. Jag har tvingats fundera… Continue reading Popens derivathandlare och amerikansk euromagi
Tröttnar aldrig på det här klippet. Brittisk Berlin New School. Redshift (med Mark Shreeve!) jammar loss i Hampshire 2002.
2014 var ett fantastiskt år för mig på det personliga planet. Jag blev pappa för andra gången och upplevde Slowdive live fyra gånger i London - det mäktigaste jag någonsin har sett på en scen. Nu skriver vi 2015 och allt förmörkas av ett vidrigt terrordåd i Paris. Oro, vanmakt, förtvivlan, sorg, raseri. Det är… Continue reading Robin Guthrie
BCNVT 