Author: Per Johansson

Laibach gjorde det ifjol, och nu är det Disney-protegén Hayley Kiyoko som begått dådet, nämligen 2015 års bästa musikvideo. Här har ni: https://youtu.be/I0MT8SwNa_U ”Girls Like Girls” kommer från EP:n ”This Side of Paradise, vilken jag kan rekommendera i sin helhet, särskilt denna sympatiska dänga: spotify:track:2g8GG331WBCnyYp3gVBT94

Selena Gomez “Good For You” Jag skulle kunna lovebomba Selena Gomez hur länge som helst, definitivt min absoluta favorit bland kontemporära kändisar. Inte nog med att hon framstår som genuint trevlig och supersympatisk i varje intervju jag sett med henne (vilket är många), på scenen utstrålar hon dessutom en glad, positiv sexualitet i en tid… Continue reading Topplista! Bäst just nu: →

FILM: THE RUNAWAYS (2010) ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 3 Av alla postmillenniala filmer jag sett finns det bara en som lyckats ta sig in på min personliga topp tio-lista, och det är Floria Sigismondis ”The Runaways” från 2010. Första gången jag såg den var via bluray en lördagsmorgon för fem år sedan, och jag blev… Continue reading ”The Runaways” (Floria Sigismondi, 2010) →

Jag är i London för att se Taylor Swift live för tredje gången, så jag har inte tid att blogga! Här får ni den första låten hon skrev vid tolv års ålder, den lär hon tyvärr inte köra. Men det blir nog bra ändå. https://youtu.be/nzGPFpnnsXI

Precis som Mattias och Lars har uttryckt tidigare i bloggen så känner jag en stor rädsla inför vad som komma skall. Det är alldeles för många Damoklessvärd som hänger och dinglar över oss i tunna, tunna trådar, och den breda allmänheten samt majoriteten av politikerna verkar mest göra sitt bästa för att ignorera situationen. Bland… Continue reading “Wild Boys of the Road” (William A. Wellman, 1933) →

Jaha, då är det dags att blogga igen, men jag känner mig inte riktigt inspirerad, och vad tar man till för knep då? Jo, enbart ett simpelt, enkelt tips inom den kulturyttring som landets medieskribenter har fightats allra hårdast om att kärlekskrama sönder de senaste åren: TV-serien. Så om ni är less på HBO och… Continue reading ”Brother, Dear Brother” (Osamu Dezaki, 1991-92) →

Från att jag var liten till någonstans i slutet av mina tonår så var serietidningar bland det allra bästa jag visste, men sedan dess har det blivit alltmer sällan jag har tagit del av mediet. Jag vet precis varför, superhjältetidningarna började trötta ut mig med sina evinnerliga slagsmål och wisecracks, och jag kände heller ingen… Continue reading Mai, the Psychic Girl (Kazuya Kudō & Ryoichi Ikegami, 1985-1986) →

Jag samlar på kristna privatpressar från det stora och konstiga landet på andra sidan Atlanten, och här är tio favoritomslag ur min kollektion. Vill ni höra hur de låter så får ni väl komma och hälsa på. Heja Jesus Kristus!

1. The Go! Team "The Scene Between" 2. Zedd feat. Selena Gomez "I Want You To Know" https://youtu.be/X46t8ZFqUB4

Häromdan gick jag förbi en plansch som utlyste att den lokala IOGT-NTO-föreningen skulle anordna en loppmarknad inom kort, och fick idén att jag skulle hitta något där som jag kunde skriva om till bloggen. Jag kände mig sugen på begränsningar och att skriva om något random, och tänkte att jag där borde hitta en film… Continue reading En rälig pocket & ett oöppnat brev →

Om någon gav mig chansen att dela ut ett pris till den eller de som har betytt mest för min personliga kulturkonsumtion de senaste åren så skulle det inte gå till någon officiellt erkänd organisation eller person, utan snarare föräras ett för mig okänt antal personer som under sina alias sprider det obskyras evangelium. Jag… Continue reading Fairy Florence (Masami Hata, 1985) →

Läsåret 1992/93 spenderade jag som utbytesstudent i en liten stad i Texas, boendes hos en tämligen värdelös värdfamilj som jag verkligen vantrivdes med. I sedvanligt sund amerikansk anda hade de ej ställt in MTV på tv:n för att skydda barnen från omoraliska influenser, men på matbordet fanns det alltid stora mängder Coca-Cola och en välfylld… Continue reading Poison Ivy (Katt Shea Ruben, 1992) →