Min favoritvarg är nog Gene Wolfe. Det i sig är nog inget som förvånar trofasta följare av mina spridda rambuljeringar och fabulationer i Bläck charm nostalgi vassa tänders förskingring. Här kommer en bild på Gene i en vargtröja. Stilig.
Vad kanske ingen gissat är att min näst bästa varg kan vara den här, Jerry Garcias gitarr (den heter Wolf):
Självklart väldigt gärna spelandes Dire Wolf
“When I awoke the Dire wolf, six houndred pounds of sin, was grinning at my window, all I said was come on in.”
Burr.
(Det finns för övrigt ganska många bra bitar om vargar. Flera har som av en händelse författats av Will Oldham, vars Superwolf-skiva, med Matt Sweeney, faktiskt inte innehåller en enda av dem, men är en liten grå raggig pärla i en bågnande utgivning.)
Jag är liiite svag för den här flocken också.
Och för de där dagarna när en närapå atavistiskt måste gå baklänges ur sängen som en liten Mowgli på väg till knoget, på knogarna, är det här mitt soundtrack.
Feral!
Det finns ju också så många fler vargar. Jag vet att väldigt väldigt många i hela vårt avlånga land tycker mycket om Ulf Lundell till exempel. För att sedan inte tala om alla metalband runt om på vårt klot (ingen nämnd, ingen glömd men Ulver>Burzum-Varg). Gråben (förvisso prärievarg) är ju kul. Zeke, och Bert-Åke. Alla vargar som ingen tycker om norröver i kära moder svea. Lever någon längre i Game of Thrones? Mario Vargas Llosa fick till och med nobelpriset, på den tiden det delades ut. Varulvsfilmer verkar inte vara så populära längre ,men det kanske kommer. Å andra sidan har Beowulf hängt med sedan 800-talet, om inte förr. Det får räcka för idag.
Sa jag förresten att jag såg Thåström på Ica i söndags? Vad han sa? “Var är kvargen?!”
BCNVT / BIBLIOTEK 