If there’s a bustle in your hedgerow

Vårstädar. Det är ju ändå rörelsens dag, och här kronblommas icke. Panta rei. Allt är liksom i rörelse. I och för sig är den enda fana jag håller högt den för min falnande självkänsla i en fruktansvärt stökig lägenhet. De febrila försöken att finna spår efter fanzinet “Pirater & Privatdetektiver” har helt fallerat och i den förvirring som feberaktigt slog ner på mig kom jag helt att försumma mina hushållsplikter. Inte nog med att jag inte diskat eller tvättat mina underkläder på två veckor, hälften av mina femtio kvadrat är belamrade med möjligtvis fullständigt värdelös memorabilia från ett flytt nittiotal. Sett till att leda mig vidare i min graaljakt det vill säga. Sett till övrigt värde är sakerna i sanning betydelselösa. Eller? Dags nu hursom, att antingen slänga eller spara.

300px-Anka_folkslag

Jag sorterar, eller snarare flyttar runt. Jag förlorar mig i tankar som både fäster vid och frigör sig från de föremål jag flyktigt får skymt på.

Jag tänker på Harry Smith, som bara drack mjölk. Eller var det råa ägg och vodka?

Jag tänker på Freak Scene-Juan som vänder sig mot mig när Smog spelar på Studion och hest viskar, “det här, är poesi”.

Jag tänker, “vad är poesi?”

Jag tänker på mumindiskussioner i handskrivna brev med Brad Rose från Oklahoma.

Jag tänker på att jag sprang på Juan på Myrorna i Ropsten för bara ett par veckor sedan. Var det en slump? Kan han ha vetat något om fanzinet? Jag frågade inte, vilket jag förstås borde ha. Det kan ha varit sista gången jag såg honom.

Jag stannar upp. Jag ser mig omkring, på allt jag dragit upp från förråden för att få en ledtråd. Det lönlösa i företaget blir med ens bister verklighet.

Det känns dammigt. Luften i mitt eget hem, unken.

Jag öppnar för att vädra. Det fläktar skönt från korsdraget mellan köksfönster och balkong. Från den senare – E4:ans brus som stilla havsvågor som lågfrekvensrullar in över dynerna.

Jag lägger på LP2 från International Harvester-boxen “Remains”, den andra skivan med outgivet livematerial som just släppts. Jag är i köket och tappar upp ett glas kallt vatten när fönstret där plötsligt drar igen, bara för att slås upp med kraft. En extatisk bris drar igenom min stackars kvart. Fanzines och brev, flyers och även en och annan gammal flexi yr flaxande omkring ute i mitt kombinerade vardagsrum/sovrum.

Hjärtat bultar, och Tomas Mera Gartz trummar en puls i takt. Papper liksom dansar runt mig. En del av dem, lösryckta, ger intryck av att försöka fly. Jag får fatt i några, klämmer fast dem under armen, ställer mig på en ett noll ett. Slänger en skjorta ovanpå en dubbelsjua med Charalambides, Harry Pussy och Paste bla, som kom med #1 av fanzinet Whump. Hur kunde den ens lyfta. Jag börjar bli svettig och yr, får igen balkongdörren. Lägger mig på sängen. Gartz, Persson, Tidholm, Abelli, som någon grekisk kör med ett hemligt mantra jag inte kan tyda. Vad är det de försöker säga mig? Jag sluter ögonen för att skönja ett meddelande. Vad var det den här biten hette? Jag orkar inte sträcka mig efter omslaget. “Gatorna vi gick/Streets of Stockholm” var det så? Jo, det var det va. Andra sidan. Och så en bild som flimrar förbi, precis när jag stängde balkongdörren, en liten avriven bit sida från ett fanzine som pressades mot rutan av luftdraget. Nu kan jag se att mitt undermedvetna snappat upp vad som stod: en adress, och i något utrunnen kulspets i min handstil “Grimsby fishmarket”. Adressen, som från någon kontaktsida sade “Pee eyes and pirates – a publication. Interested in the arcane, Barbro Lindgren, the NWW-list, going hiking, the possibilities of transcendence through lutheranism, and the crooked line from Darby & Tarlton to Union Carbide via Gong? Write to The Man P.O Box 430…” Sedan mindes jag inte mer. Jag slår upp ögonen, börjar som en tokig slita i de papper jag samlat ihop, de högar jag ännu inte gått igenom. Musiken stegras, slutar aldrig. Jag letar efter någon Grimsby fishmarket, varför hade jag skrivit det? Jag har nog aldrig haft något nummer. Varför var texten på engelska? Hade lappen jag såg blåst mot glaset på insidan eller utsidan? Jag ska precis öppna balkongdörren igen när jag hör att någon är vid lägenhetsdörren, tar i handtaget, och rycker till. Jag rycker till.

Hade jag somnat?! Hur lång tid har det gått?

Jag ser att jag är på b-sidan av den tredje skivan med outgivet i Harvester-lådan. Vem har lagt på den? Vänt på skivan när jag sov? För visst sov jag väl?

Jag bläddrar raskt igenom högarna, efter vad vet jag inte, eftersom jag inte kan säga vad som saknas när jag inte vet allt vad som fanns. Står mina kassettlådor något på glänt? Ja, det gör de. Jag vänder på skivan när den tar slut, sida A istället nu, “Blåslåten/Blowing in the wind”.

iv

När jag vänder mig om ser jag en Grimsby fishmarket nedstucken i den låda med strödda singlar och kassettbytarkorrespondens jag ännu inte börjat gå igenom. Vad i hela. Jag törs inte ens titta på det just nu. Jag går till datorn direkt för att börja skriva ner detta så jag inte glömmer.

Jag som skulle följa upp förrförra veckans inlägg med att berätta om besöken på de olika platserna runt om i stan, de jag gick till för att väcka något mer minne. Nu känns det bara dumt. Jag kan inte ens säga säkert att jag gjort det; stått på St. Eriksplan, vid parkeringsgaraget som en gång var Fritz, setat på Dovas, strukit runt på Nostalgipalatset, stått utanför den gamla Freak Scene-lokalen. Tittat ner från bron för att se om det ligger en Bunny Brains-skiva nerslängd där.

Jag sätter punkt här. Går för att kolla kassetterna på en ingivelse. Fan, första Bingo Trappers på Shrimper är borta igen. Något säger mig att det här inte är över.

Pirater & Privatdetektiver, ett pojkboksäventyr i sju delar.

Del 5.

”När förlaget släppte den avslutande delen av Pirater & Privatdetektiver före del fem och sex blev många förbryllade. Nu får vi förklaringen när manuskriptet till del 5 läckt till olika torrent-sajter. Många är överens om att serien i denna del ”jumps the shark” med en sidoplot där Harry Smith återuppväcker Jimi Hendrix ande med hjälp av voodoo och tillbringar en större delen av boken i en annan dimension. Själv anser jag att kopplingen till seriens tidigare delar här är starkare än i den uppenbart hoprafsade sista delen, som var alltför tjänstvillig i att ge svar på de mysterier som målats upp. Här har vi en deckare som är lika mycket Moby Dick som murder mystery. Harry Smith är i sanning vår Ahab!”

(från bokbloggen Gravitationens Regnbågspenna)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close