När ett träd faller i skogen, HÖR BABA YAGA ALLT

Vad gör du?

Jag väntade nästan ett halvt dygn innan mina fingrar tremolo-likt tryckte in ett svar på mobilens gmail.

“Jag går in på Mickes. Jag bläddrar förstrött i nyhetsbackarna samtidigt som jag scannar av rummet, vilka som är där. Och jag kastar en blick över axeln, mot mannen i trenchcoat på andra sidan gatan. Är han kvar?”

Det dröjer över en vecka innan jag får ett svar, och jag börjar känna mig smått desperat över hur det här återblickandet/loggandet/bloggandet/sökandet ska sluta, eller just kanske inte sluta, kunna fortsätta. Vad ska jag annars skriva om?

Så strax före helgen som gick, en notifikation. Inget mail denna gång, ett facebook/messengermeddelande. Även det från “Harry Smith”. Jag tvekar innan jag öppnar det, vet att det kommer synas att det är läst. Vill vinna tid, veta vad jag ska svara. Så klickar jag in mig och ser vad det står: “Ja, mannen har nu kommit över till samma sida Långholmsgatan som Mickes. Genom fönstret anar du att han gör en gest åt dig, att komma ut.”  

gw

Det är som att jag har väntat mig det svaret för med ens skriver jag snabbt ner “Jag går ut, drar igen den understundom glappande dörren bakom mig. Utan att hämta andan säger jag: jag är intresserad av den där Bunny Brains-skivan.”

Jag ser att mitt svar närapå omedelbart blir läst. Sedan inget svar på en lång stund. Jag känner en impuls, men vill hålla mig till reglerna, spela spelet. Det här är väl en quest? Så mot min egen instinkt bryter jag mot vad jag redan tagit för givet är någon annan persons mind game. Eller har jag missförstått också det? Iallafall skriver jag nervöst ner: “Han svarar dröjande – jag vet. Du har länge sökt den. Nu ber jag dig om en tjänst. Jag försöker göra mig av med den, men här inne vill de inte köpa den, byta in den, få den gratis. Jag har försökt slänga den från S:t Eriksbron, men den studsar upp igen. Går inte att bli av med. Det har gått så långt att de stoppar mig i dörren här, förvägrar mig tillträde, allt i rädsla för att jag ska försöka få dem ta emot skivan igen. Men det måste ske!”

Vad har jag gjort? Är det nu förstört, är det nu så att min endaste möjlighet att få upp ett spår, få ett svar om “Pirater & privatdetektiver” blivit sabbat av att jag inte kan hålla fingrarna i styr?

Jag förtvivlar några korta sekunder, sedan faller istället allt på plats.

“Mannen i trenchcoat ber dig, då han själv inte släpps in, att du går in och smugglar ner skivan, på rätt plats, pop/rock under “B”. Vad gör du?”

“Ja, jag gör det, utan att fråga. Jag går in med skivan tätt tryckt bakom min hipsterslunga.”

Utan dröjsmål: “Du hör Micke hålla en lång monolog med en besökare om Laura Nyros kvaliteter, både vokala såna och korporala.”

Jag ryser till lite lätt och skriver att “Jag ryser till lite lätt. Bläddrar först lite kring “P”. Kollar PiL, Tom Petty-facket. Tar upp “Hard Promises” fast jag har den på cd och vänder mig om. Trycker resolut ner Beach Bunny Bingo-tiotummaren bland allmänt på “B”. Ett litet tag kollar jag på väggen, sedan stoppar jag tillbaka Tom Petty och går ut. Micke pratar ännu om Laura Nyros armhålor.”

ts

Svaret som kom igår, söndag när jag skriver det här, sade bara. “Nu har du gjort vad du måste. Inuti konvolutet finns en karta. Du måste få tag på den och förstå vad du behöver göra. Vad gör du?”

Jag förstår som förhoppningsvis förståeligt är ingenting. Ska jag gå och kolla efter en skiva som jag i ett mail själv hittat på att jag placerat ut på en skivbörs mot dess ägares vilja?

Jag är rädd att jag ska hitta nåt där. Jag är rentav fylld av fasa att jag har börjat tappa förståndet. Jag dricker en folköl, fast dricker är fel ord, för jag sänker den med en målmedvetenhet som känns fel, och samtidigt väcker en viss feeling för hur ungdomens utsökt osökta ritualmagi gått till. Eller så här: det var ju inte så då, att det fanns någon …  medvetenhet kring nåt utförande av ens maniska mönster, men vad skulle hända om jag försökte återskapa det idag? Besökte platserna, tänkte tankarna, musiken, orden, att omfamna avogheten mot världen? Jag ska fan försöka. Och imorgon går jag till Mickes efter kvällspasset på jobbet. Eller nu när ni läser det här redan ikväll, kanske just nu. Jag går till “B”, ser vad jag hittar där. Och “Hard Promises” på vinyl vore inte så dumt.

Pirater & Privatdetektiver, ett pojkboksäventyr i sju delar.

Del 3.

Utan att minnas hur han hamnade där vaknar Harry Smith, private dick, i en gränd utanför ökända Kaluha Club. Det märkliga är att i hans fickor finner han visitkort och flaskunderlägg från ett ställe som uppenbarligen heter The Icecube Cave. Klottrat med darrig hand på ett kvitto från samma ställe ser han numret till en Harry Smith. ”Vilken runda” muttrar han för sig själv när han slår numret från närmsta telefonkiosk och väntar på svar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close