De flesta olyckor sker i hemmet

Jaha, har man lagt näsan i blöt bör en väl göra gott för sig. Jag fick efter senaste bloggposten om “Pirater & Privatdetektiver” flera “anonyma” mail som bad/önskade/frågade om/hotade att jag skulle lägga av att skriva om skrifterna, och andra som tycktes lägga ut små kaksmulor som såg ut som vittnesmål fast som sannolikt lett mig rätt mot nåt villosnår som vore det Palmeutredningen. Jag skojar förstås. Såklart hördes inte ett knyst. Såklart en inte slutar av sånt. Som en annan gumshoe gick jag ju igång på just det hemlighetsfulla dimtäcket som verkar hänga över det här fanzinet.

Så fort jag börjat tänka på det här igen kom fler och fler minnen tillbaka – dimmorna begynte skingras något, om jag ska fortsätta mjölka den metaforen – och här var det nu jag som jagade, inte enbart de faktiska fysiska fanzinen, utan även igenom min hjärnas grådaskiga vindlingar. Garnuppnystandet ledde till en dunkel deja vu om en Fritz Corner-kväll.

Fast först alltså, föreställ er detta: jag står på (i?) Fritz Corner, och det var då det låg i en gammal rackethall vid St Eriksplan, med en insmugglad fickplunta och en Mazarine Street-medlem (som dock inte var insmugglad). Det kan ha varit samma kväll de, alltså Mazarine Street, spelade förband till Royal Trux. I alla fall, den här fyren och jag står och snackar och kommer på nåt sätt in på att vi varit rollspelare båda två. Jag hade släppt den hobbyn sedan ett par år, fast Mazarine-killen har börjat lira igen, och det är skitkul säger han, och berättar euforiskt om den rollperson han nyligen gjort, en elementarmagiker med typ 20 i både alla grundegenskaper och färdigheter (om det säger någon av er någonting). Jag reagerar, minns jag både lite generat och ändå med bibehållen självrespekt, aningen negativt.

Inte för att det inte skulle vara möjligt enligt regelboken, den struntade jag ofta gott i själv. Jag har bara aldrig gillat något som är för bra, och kanske var det därför jag stod där i en diskussion om barndomens rollspelsäventyr och förespråkade det svaga, det här lite veka och lagom vanliga som ändå är äventyrligt och överraskande. Inte för mitt tillbakablickande idagjag så fövånande rätt likt det jag förväntar mig av musik som berör mig och känns magisk.

Vi är således långt ifrån överens om vari rollspelandets förtjusning består, jag och Mazarine-musikern, fast fascinationen för det kan vi där och då inte släppa. Jag berättar om min svarta piratanka Reginaldo Svartenbuk (oförklarligt döpt av mitt trettonåriga jag efter Svartenbrandt, fast kanske ändå lite förståeligt och påverkat av min föräldrars fäbless för kvällstidningar som i en internetfri tid var en sann informationskälla) som jag tog igenom de tidigare nämnda Svavelvinter-äventyren, och hur sämst han varit, och ändå vann “konfluxen” som var den centrala ödespunkten i Erik Granströms äventyr.

Strax utspelar sig ungefär det här samtalet:

Mazarine-musikern: Haha, piratankorna ja, gud de var så töntiga. Har du förresten hört om ett fanzin som heter “Pirater & Privatdetektiver”?

Jag: Ja! Jag har faktiskt det. Fast det finns ju inte att få tag på nånstans. Har du läst det på riktigt?

MM (som han hädanefter kommer att kallas) säger då: Hittade av en slump nummer 1 i en Fela Kuti LP på Nostalgipalatset. Sedan började jag fråga runt. Det sägs ju att killen som gör dem framförallt distribuerat dem genom att gömma tidningen i diverse andrahandsskivor runt om i Stockholm.

Jag: Det var ju, eh, kreativt. Lär inte räkna med att hitta nåt då. (Och nånstans känner jag också en stilla beundran för tilltaget)

MM: Samtidigt tror jag han finner sin publik. Alltså, de som vet vad de ska leta efter, köper en Guru Guru LP kanske, kan finna ett ex. Men jag har faktiskt hört att han för att vara rolig också stoppat massa fanzine i femkronorsbackar och typ James Last-LP.

Jag: Det lär ju ta en livstid innan någon intresserad som vill läsa finner dem då. Fast James Last kanske får en revival snart?

MM: Inte omöjligt, jag har hört att folk visst säger att de diggar typ Ry Cooder nu, för att han är “folk”.

Jag: Fast det är väl inte ett problem? Mer då att ingen kan stå för vad de gillade igår för att samba plötsligt låter bra.

MM: Åh nu blir det strid, slå initiativ!

Jag: Haha, jag har sjukt hög SMI.

Och just där blev det en kort liten stiltje, tjafsandet avbryts. Istället berättar han för mig, samtidigt som vi dricker upp den sista whiskyn från min fickplunta, varför han mer än bara pga piratankor kom att tänka på “Pirater & Privatdetektiver”. Det nästa planerade numret som Mannen skulle släppa, skulle visst innehålla bla ett soloäventyr i stil med “Ensamma Vargen” (och han frågar mig helt i onödan om jag vet vad det är), fast det här ska handla om att vara ett till Stockholm inflyttat “indiekid” som behöver göra en peregrination.

I stället för de typiska äventyrsspelsgrundegenskaperna, som STY, PSY och KP, eller färdigheter som Finna dolda ting, ska finnas:

UK: Undergroundkunskap

FRV: Finna rara vax

HHP: Happy hour points

Det är allt jag kom ihåg. Den sista whiskyn såg nog till att sudda ut senare detaljer. Jag har dock för mig att jag frågade om Mannen, och om han ibland var på tex Fritz. Svaret var nåt i stil med att han migrerat, och om jag minns rätt till Jakarta?

Nu kommer vi tillbaka till nuet. Och här händer inte så mycket. Det självklara spåret att kontakta källan själv, det vill säga Mazarine-musikern, var dödfött. Dels menade han att han endast skrutit om att han haft fanzinet, mest för att få en chans att namedroppa Fela Kuti, dels fick jag endast skriva om vårt samtal på villkor att han anonymiseras. Detta framförallt med hänsyn till de komprometterande och idag mycket pinsamma uppgifterna om hans hänförda rollspelande.

Själv var jag hursomhelst någorlunda stolt över att överhuvudtaget dragit mig till minnes något som hade med “Pirater & Privatdetektiver” att göra, så även om det inte blir mer nu fick det bli så att jag återger denna hågkomst som veckans bloggpost.

Nu kommer ni att tro att jag hittar på. Men just som jag korrläst det ovannämda och ska till att trycka på publicera plingar det till i min mejlkorg. Avsändaren? Harry Smith. Ämnesraden? Vad gör du? Det går en liten rysning längs ryggraden när jag känner igen den välbekanta rollspelsfrasen, som även ofta var ett inslag i soloäventyrsböckerna. När jag öppnar mejlet innehåller det endast några få rader.

“Du står på Långholmsgatan. Rakt fram ligger Mickes skivbörs. Det är sent, men öppet. Du är på väg att gå in när en man i hatt och trenchcoat vinkar från andra sidan gatan. Från under rocken sticker Bunny Brains tiotummare “Beach Bunny Bingo” fram.”

“Beach Bunny Bingo”? Släpptes den nånsin. Vad är detta, någon som skämtar? Eller en varning? Jag kommer osökt att tänka på “Pirater & Privatdetektivers” påstådda baksidestext till nummer två.

Pirater & Privatdetektiver, ett pojkboksäventyr

Del 2.

När han undersöker ett skumt hamnförråd slås privatdetektiven Harry Smith ner med en blydagg och blir shanghajad. Han lyckas dock fly och flyter i land på en bortglömd paradisö i söderhavet som styrs av den legendariske gangstern Big Bull Lee. Smith smickrar sig in i organisationen och stiger snabbt i graderna. Snart får han nys om “Operation Kallt Vatten”.