Några dagar försent vill jag fira Lou Reeds födelsedag med detta fantastiska klipp. Från att inte hört låten förrän först förra veckan blev jag lite besatt. The Blue Mask var visst en blind fläck jag inte visste jag hade. Det var Kaitlyn Aurelia Smith som i sin återkommande sändning på nts tillsammans med Mary Lattimore förde den min väg.
Och rätt snart var jag själv på väg in i Tubens undervegetation och sökte liveversioner, varav just den här var svår att inte se om. Precis allt med den är förtjusande; det låghalta introt, Lous leende, det där lilla lipandet. Han lyckas även nästan att få läderbrallor att se rätt ut. Den muntre trummisen sen, som ser asglad ut att få hålla takten till en bit om abstinenssvettens mindre ljusa sidor. Just allt från 1:40 framåt gör mig je ne sais quoi. Och Robert Quine! Har någon någonsin burit upp en flint så väl, eller måste en kunna spela gitarr sådär? (Ja, eventuellt Mats G. Bengtsson, fast kunde han spela gitarr?) Att text/riff/takt/ton i sig är The Bells klass gör inte så mycket heller.
Inte försent sällade sig den här videon till mina favoritklipp med Lou Reed online. Tyvärr finns inte hans fenomenala Dylan-tolkning Foot of Pride, från Zimmys 30 som artist, kvar längre (jo att höras, men den skall ses), men tillsammans med Niklas Källners, kallpratskungens, sköna intervju, och scenen från Blue in the Face där Lou berättar om vad som skrämmer honom med Sverige har den värdigt sällskap.
BCNVT / BIBLIOTEK 