Home

Det var min granne där jag bodde som barn som ska ha sagt det. Jag hörde det aldrig själv, men väl min far med viss regelbundenhet återge frasen.

Min far använde då alltid det kraftigt dialektala uttalet, men tror jag att jag tänkte redan då, inte som att härma för att göra sig rolig, iallafall inte enbart, utan mer för att imitera i syfte att så exakt som var möjligt återge själva innebörden, i den mån det fanns någon där.

För det var ju det jag kunde fundera över, och nu fundera över om min far funderade över, de där gångerna han uttalade orden grannen yttrat apropå sin gräsmattas fåfänga kamp mot lingonris som spred sig som ogräs.

Fortfarande 30 år senare, eller mer, kan det hända att jag mumlar dem för mig själv, som en slags koan.

”En skull kunn ta å odl lingon.”

De stillar sinnet. De rymmer något fridfullt i sin acceptans av det meningslösa, och fyller det därmed med mening, en hoppfullhet i det hopplösa. Ännu finns där något av den absurda komik som tilltalade mig förr, i att en vuxen konstaterar att det här är ju inte lönt, men kanske skulle det gå att slå mynt av den lott livet ger en.

Eller låta bli.

veryzen

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s