Äkta usch

Folk verkar störa sig på vissa ord. Jag kan ha fel, men det är något jag snappat upp. Det kan visst vara ord som används istället för andra ord, som en inte får säga längre, som hen, eller chokladboll, så mycket har jag förstått. Det kan vara ord som uttalas fel, som ejenkligen, och det kan jag både förstå och ha överseende med. Så finns det slentrianmässiga och samstämmiga föraktet för framförallt ungdomars bruk av små ord som typ och liksom insprängda i talspråkets ofullständiga meningsbyggnad. Och säkert mycket mer.

Jag har på sistone noterat att det finns ett ord som höjer min puls märkbart, ironiskt nog, eller kanske på grund av att det är ett jag hör allra mest en vanlig dag. Ordet är ursäkta, och det är inte så mycket ordet i sig som hur det används precis tvärtemot vad jag ser som dess ejenkliga betydelse och funktion, en ödmjuk och uppriktig kommunikation om att be om hjälp, förlåtelse, eller påkalla uppmärksamhet om något av ren hänsyn. Istället används ursäkta som jag stöter på det som ett slags märkligt imperativ, en uppfodrande markör som inget annat visar än att nu är jag på väg att avbryta dig, så ge mig all uppmärksamhet. I en del fall är det nog bara ett missriktat artighetstic, fast jag har blivit helt immun för det, tänker snälla, säg något annat, du skulle lika gärna kunna ropa “öj!”.

I en annan tid, i en bättre av världar, hade jag kanske satt mig ner och gjort en studie av fenomenet, nyfiket granskat betydelseglidningen från “ursäkta?” till “Schäkta!”, istället fick ni den här kverulanta lokaltidningsinsändaren. Ursäkta.